Ledig dag

Idag är jag och ettårspojken lediga från jobb och dagis. Vi har haft skön sovmorgon och lättsam förmiddag med bad och dusch, lite städning och lunch.

Nu ligger ettårspojken i vagnen ute, klädd som ett eskimåbarn i nordanvinden, och sover gott med magen full av köttbullar. När han vaknar blir det lek i trädgården, såvida han inte lyfter i vinden, följt av mellis och mer lek. Mys!

Lite om ettårspojken

Tiden går fort upptäcker jag. Ettårspojken utvecklas med nya färdigheter varje dag och så plötsligt visar han dem alla på en gång. Han har till exempel utvecklat en stor talang i att hoppa jämnfota i vår säng, utan att trilla omkull. Han kan äta själv med gaffel och dricka ur vanliga glas (även om vi håller oss till de färgglada plastglasen från det stora möbelvaruhuset) utan att spilla mer än av vilje. Ettårspojken kan smyga som en indian på huk och bada alla sina snuttedjur i stora hundens vattenskål, han kan titta på äpplena som fallit från äppelträdet och välja ut ett gott och äta det, men här får man vara snabb för kvalitetskontroll. Vidare har han blivit en allt annat än vegan. Kött är favoritfödan, men morgon- och kvällsvälling vill han inte vara utan. Han kan klättra upp på stolar och andra möbler och trilla ner också såklart. Varje dag är ett nytt äventyr och mamma är forfarande bäst i hela världen.

Vardagen har inga guldkanter

Förkylningar är så onödiga. Fast kanske hellre det än svininfluensor. Men mot H1N1 tänker jag vaccinera mig. Slutar väl med att arbetsplatsen får stänga för att vi alla har däckat av bieffekterna...

Höstlovet närmar sig. Då skall ettårspojken vara ledig från dagis och dagisbacillerna. Är vi friska då kommer väl bakslaget när vardagen återgår till det normala. Och just nu är det just så, ständigt pågående förkylning är vår vardag. Inte mysigt. Inte romantiskt. Inte guldkantat.

Vi har flyttat

Vi har flyttat. Jag var inte helt hundra på det själv, men så är det. Vi har flyttat till de ständiga förkylningarnas förlovade land. Det verkar väldigt svårt att ta sig härifrån. Kontrollen är stenhård - en bacilldiktatur.

Ledig dag uppskattades INTE!

Idag har jag varit ledig. Det gillades INTE av ettårspojken. Han blev galet vansinnig och stod och tjöt som en mistlur vid grinden ut mot gatan som faktiskt leder till dagis. Till slut klampade han med bestämda steg iväg och kom tillbaka med sin dagisrygga som han hämtat inne, kanske skulle han då få gå till dagis, men nej. Han var inte nöjd. Han ville inte vara hemma och mysa med sin moder. Ettårspojken ville till dagis! Hå hå ja ja. Att det skulle bli så hade jag i min enfald inte trott...

Politiktrött

Jag är politiktrött, SÅ IN I NORDEN! Vad är meningen när man blir överkörd av ens egna parti? Vad är meningen när ledningen istället förordar förslag som går stick i stäv med allt vettigt? Vad är meningen när man inte blir kommunicerad med? Vad är meningen när man inte får några svar? Jag är så in i norden trött på politik just nu. Kommunpolitik i liten Östkuststad när den är som sämst, där utanförskapet för somliga LYSER inom (m)oderpartiet. BLÄ!!! Kanske löser det sig, kanske inte. Frågan är om det är värt allt arbete. Om ett år är det val igen, i nuläget är det väldigt tveksamt huruvida jag kommer att stå på någon lista.

Roligt är istället, och det är RIKTIGT ROLIGT, att ettårspojken trivs så kanonbra på dagis. Jag har nog aldrig känt mig så lugn och harmonisk, politiken till trots, som nu. I LOVE dagis! Ettårspojken strålar av tillfredsställelse och visar upp nya färdigheter varenda dag. Växer gör han också så det knakar. Han verkar ha bestämt sig för att han skall ge avdelningens treåringar en match, ett gäng treåringar som för övrigt verkar dyrka ettårspojken. Benen är ständigt fulla av spring och hopp och dans och ögonen lyser av hyss och lek. Bebisstadiet är över och det är faktiskt skönt.

I huset här i förorten har äntligen gammalt köksfönster bytts ut mot nytt. Nu är även fönsterbräda på plats så att köksön slipper likna en mindre djungel. Även fönsterbelysning har dykt upp nu när höst och vinter nalkas. Att höst och vinter nalkas har dock verkat fjärran en dag som denna då solen strålat från en havsblå himmel och termometern dragit en bra bit över 20-gradersstrecket.

Till helgen väntar stora festligheter då kusin gifter sig. Det lär bli pompa och ståt i nästan kunglig mundering. Förväntningarna är klart höga. Ettårspojken får tyvärr inte vara med, han hade väl stulit hela showen med sin charm, så stolt moder kan förstå beslutet.

Oh well. Så kom man inte iväg till jobbet idag heller. Har en känsla av att somliga kollegor imorgon inte kommer att vara goa att tas med. Får kanske baka en kaka... Maken/pappan sitter fast på möte så jag fick efter hämtning från inskolning stanna hemma med ettårspojken. Inskolning idag bestod förresten i att vi föräldrar fick säga hej då och bege oss hem igen. Det var gråt och tandagnisslan. Imorgon skall jag lämna tidigar, nej, pappan får lämna tidigare för att det inte skall bli trafikstockning vid ingången och för att hejdågråten inte skall smitta. För det gör den!

Och alla dessa papper som skall fyllas i. Och schema skall lämnas och vem av oss föräldrar skall egentligen stå för lämning och hämtning? Bekymmer, bekymmer. Kan ju personligen tycka att den som lämnar hemmet sist sköter lämning och den som kommer hem tidigast sköter hämtning... Frågan är vad maken/pappan tycker. Blir en het diskussion ikväll. Filt och kudde har tvättats och det tillsammans med ombyte lämnas imorgon. Idag fick ett paket blöjor hänga med. Nu skall bara fotokollage knåpas ihop så att gullungarna kan titta på familjen på foton om längtan blir för stor.

Ute strålar solen, men jag längtar nästan lite efter hösten. Hå hå ja ja.

Familjen sover. Jag har ställt väckarn på 05.55. Gäsp... I typiskt söndagsmanér är jag inte trött. Ironiskt är vad det är. Jag som lätt skulle kunna slagga in vid halvniotiden alla veckans övriga kvällar.

Förkylningarna hänger kvar. Mest synd är det om pappan/maken. Men han är ju man. Det står säkert något i någon grundlag att män är de som lider mest av en liten förkylning och de man skall tycka mest synd om. Han kollar sin feber titt som tätt, men det röda strecket nöjer sig med 37.

Kräftskiva har det varit i förortsvillakvarteret. Det var visor och klor och stjärtar och sörplande och slurpande och snapsande. Ettårspojken var dock inte på partyhumör denna kväll, eller så förstod han inte vitsen med illande röda kräftor kokta i rikligt med krondill. Jag och ettårspojken drog oss tillbaka runt tiotiden och det var inte dumt faktiskt. Maken/pappan följde inte vårt exempel vilket han fått ångra under denna dag, då han i all vimmelkantighet envisades med att sätta in ett nytt fönster i köket. Men så tog det också hela dagen...

Imorgon är det ny inskolningsdag på dagis för ettårspojken. Maken/pappan har då hand om det och jag kommer att hålla tummarna så hårt att det nästan kommer att trilla av för att det skall gå lika bra imorgon som det gjorde innan helgen. Om ett par dagar är det ju allvar... Själv skall jag tillbringa några timmar på arbetsplatsen. Utan kollegor som är på föreläsning. Skönt!

Förkylt

Efter två dagars inskolning på förskolan, eller snarare två timmars inskolning, har ettårspojken åkt på en rejäl förkylning. Som ett expressbrev på posten. Natten har inte varit rolig för varken honom eller mig. Febern har kommit och gått och näsan har snorat och sömnen varit obefintlig. Det är väl bara att vänja sig, har jag en känsla av. Så här kommer hösten att se ut. Många vab-dagar blir det...

Just nu är han dock vid gott mod, ettårspojken. Playhouse Disney och Musses Klubbhus är på på TV:n - tydligt ett favvoprogram. Näsan friflödar ymnigt. Arm moder halsar kaffe för glatta livet för att hålla tröttheten så långt borta som möjligt. Maken/pappan har viktigt politikmöte, men har lovat att komma hem så fort som möjligt så att arm moder kan få sova en stund. Ettårspojken vill helst sova sittandes i famnen vilket gör det svårt att själv sova samtidigt. Hoppas på ett snabbt tillfrisknande!

Har sommaren tagit slut?

Regnet vräker ned - har sommaren tagit slut? Helt abrupt? Utan förvarning? Skall jag verkligen behöva dra regnskyddet över vagnen när jag, ettårspojken och stora hunden ger oss ut på vandring? Åh, suck!

Maken/pappan har börjat jobba igen efter semestern och husmålandet är inte riktigt klart. Helger kommer att få lägga på att färdigställa projektet. Men så började vi också i senaste laget. Alla med lite erfarenhet kör tydligen igång i maj. Det är de som kan de.

I övermorgon börjar inskolning av ettårspojken. Vart har tiden tagit vägen? Nästa vecka börjar jobbet... Imorgon kör politiken igång. Har inte längtat. Hoppas hösten blir fin.

Ettårspojken och havet

Vi har tillbringat några dagar vid stranden bara en kort cykeltur från huset. Ettårspojken är helt begistrad av strandlivet och jag har aldrig sett honom kissa så mycket. Kanske beror det på att han som söt ettåring går blöjfri på stranden, hur som helst så kissar han. Så fort han befinner sig i vattenbrynet, där små mjuka vågor lätt plaskar in över sanden, ja då kommer kisset, och både han och jag är lika förundrade varje gång. Ettårspojken blir som så förvånad att något kommer från den där märkliga saken där nere att kissandet kommer av sig, men så ler han stort och så sätter det igång igen och så upprepas det hela. Fantastiskt. Orädd för vatten är han också och hur blå han än är om läpparna och hur han än skakar av köld så skall han inte gå upp - det blir ett himla liv.

Resultatet för ens egen del av några dagar på stranden är en lagom röd rygg eller snarare "baksida". Jag har tydligen mest haft bakpartiet mot solen. Får se till att variera mer imorgon, för då blir det ytterligare bad bara en kort cykeltur från huset!

Ljuva 80-tal och lite annat

Jag och ettårspojken diggar 80-talsmusik. Trots att undertecknad inte var allt för gammal under detta årtionde har musiken som då gjordes satt djup prägel. På kvällarna, lagom till nattedags för ettårspojken, kör VH1 Classic en timme med bara 80-talshits. Följdaktligen dansar jag ettårspojken, lite lagom stilla, in i drömmarnas värld till gamla slagdängor som "Sweet dreams" med Eurythmics, "Holiday" med Madonna, lite the Police och Roxy Music, Bowie och Duran Duran. Allt i en salig blandning, men så skönt att avsluta dagen med.

Här i förorten sker det grejer. Huset målas om. Vilken tid det tar, och vi har ändå bra väder. Rangliga stegar lyfts mot skyn och tak. Så högt det bara går. Väl uppe på fjärde "stegsteget" får man vansinnig svindel, något som aldrig upplevts tidigare, och håller sig krampaktigt i det som går att hålla i samtidigt som man har penseln i ena näven och skvimpande färghink i den andra. Tänk vad enkelt det hade varit om man inte hade behövt klättra högre än det där fjärde "stegsteget". Men det måste man. Och vi har ändå konstaterat att vi nog måste hyra något kranschabrak för att "completa" projektet. Framsida och gavel i öster är i alla fall målade, ja utom högsta partiet då. Det får vi fundera lite på.

För inte så länge sedan suckade jag över hur ettårspojken gormade när han ville upp från sandlådan, han klarade inte att klättra över kanten själv. Nu, bara någon vecka senare, suckar man lite över hur snabb han är med att ta sig i och ur samma låda, och hur snabb han är överhuvudtaget. Benen pinnar iväg som bara den och gärna ut och bort mot något annat någon annanstans. Resolut tog därför maken/pappan idag och spärrade av baksidan av tomten med staket. Nu kan varken ettårspojkar eller stora hundar ta sig fram på framsidan och vidare ut i världen på egen hand.

Tidig uppstigning

Idag blev det en tidig uppstigning. Det har faktiskt tillhört ovanligheterna hittills i sommar. Ettårspojken har varit kvällspigg så det förslår men så har vi också kunnat ligga i sängen fram till halv nio på morgnarna hela familjen. Igår verkade dock 4H-besöket med tillhörande svullen och lite näsblodig näsa tagit musten ur ettåringen. Han somnade klockan sju på kvällen, fick en slurk välling vid nio och sov sig sedan igenom natten med uppstigning strax efter sju i morse. Det var inte dumt med en kvällstrött lillkille, men oddsen är förmodligen emot mig vad gäller en upprepning.

Maken/fadern har nu efter ytterligare en genomgång av hästarna i dagens trav äntligen tagit sig ut för att göra en provstrykning av färgen som valts till huset. Han kan lätt som en plätt lulla omkring hela förmiddagarna medan jag och ettårspojken ofta hunnit att gräva i sandlådan, vara ute och gå, gungat i lekparken under tiden. För ettårspojken är inte helt med på noterna vad gäller att lulla. Han vill ha full fart och på direkten. Det gäller bara för en annan att hänga på.

Grannarna byter staket. Det sågas och skruvas med skruvdragare så man blir smått galen. Tycker de kan måla om huset också, en tyst och stillsam syssla. Snart är det väl dags för gräsklipparen också - de klipper nämligen gräsmattan var tredje dag de där grannarna. Det gör INTE vi...

4H-besök

Idag har vi så till slut masat oss iväg till 4H-gården här i Östkuststad. Läste noga vad de fyra h:na står för - huvud, hjärta, hand och något mer...

Vi orkade i alla fall inte med mer husarbete idag, så ettårspojken har klappat en himla massa kaniner, skrattat åt minigrisarna som inte var särskilt mycket mini, studerat hästarna (fast sådana har vi ju här på hemmaplan också) och kacklat med hönor och tuppiga tuppar. Som en bonus fick ettårspojken förutom goda nybakade kanelbullar också svullen näsa och näsblod när det gick lite för vilt till i lekparken. Det som inte dödar en, härdar en, som grannen sa ett par timmar senare.

Till middag serverades det denna dag übertysk snabbmat - surkål med grillade bratwurst. Hur är vi i magarna om ett par timmar?

Släktingar på besök - suck!

Efter fyra dagar med svärmor i huset skulle man behöva åka till Västindien eller något för att vila upp sig. Svärmor/farmor kan vara ganska enerverande och värst av allt är att ettårspojken konsekvent vägrar att befatta sig med henne. Jag har alltså servat manskapet som lagt plattor på framsidan med mat och dryck med en apsur ettåring fastklistrad vid höften (han upptäckte väl att det inte funkade med ny navelsträng). Svärmor/farmor har mest löst korsord och spelat på keno(!).

När huset blev lugnt för någon dag sedan infann sig genast harmoni och ettårspojken kunde i alla fall för korta stunder ta sig ner för en snart sned modershöft - tills idag. Ettårspojken har sovit dåligt, det är de förbenade tänderna som ställer till det, och jag likaså. Dåligt humör från start och jag var bara tvungen att få lämna huset med allt och alla som hör där till. Maken/fadern tyckte att vi alla kunde ta en liten utflykt. Det tyckte inte jag, poängen var att få vara barnfri i åtminstone någon timme. Att få komma bort från gnäll och kläng och vällingflaskor och barnmatsklet och tvätt som bara fylls på hela tiden och ett golv som är täckt av grus eftersom det tydligen skall ligga grus på plattorna som sakta skall sippra ner i alla små springor men som istället nu ligger inne i alla rum i hela huset. Antingen fick maken /pappan finna sig i att umgås med sonen ett tag eller skulle det bli psyket för arm moder. Resultatet blev ett par timmars skön tröstshopping - alldeles ensam - och genast höjdes humöret några snäpp.

Sommarsysslor

Nu skall vi lägga ny plattgång fram till dörren och måla om huset. Helst skall vi byta staket in mot grannen också. Hur kom det sig att allt skall göras på en och samma gång? Stor miss i planeringen.

Ettårspojken har tagit för vana att dunka pannan i allt möjligt och det med kraft. Varför?

Kåldolmar och åska

Igår gjorde maken/pappan kåldolmar för allra första gången i sitt 38-åriga liv. De blev galet goda. Jag åt så att magen liknade en gravid kvinnas som börjar närma sig slutdatum - ja, nästan. En sak är i alla fall säker, hemlagade kåldolmar skall bli regelbunden återkommande middagsmat här i förorten till Östkuststad.

Svensk sommar har vi verkligen i år. Dagarna bjuder på sol och värme som lite senare övergår i åska och regnskur för att sedan ge oss de mest underbara kvällar. Det känns liksom lagom. Man hinner bättra på brännan, man kan ta igen sig en stund inomhus när åskan går och regnet smattrar och grillen kan utan problem nyttjas kvällstid (om nu inte kåldolmar står på menyn). Dessutom är ettårspojken så in i norden förtjust i vattenpölar, när han har stampat runt i dem en stund skall han sätta sig i dem. Han tycker nog att världen är bra häftig när man kan bada nästan överallt, om inte i hans egna lilla pool, så i vattenpölar eller varför inte i stora hundens vattenskålar - ja, stora hunden har en vattenskål inne och en ute, och samtliga fungerar alldeles utmärkt till att blöta ner sig med tycker ettårspojken.

Morgonen var regnig...

och mulen. Termometern orkade bara upp på 16 grader. Vi bestämde oss för att åka till den stora outleten mitt ute i granskogen. Väl framme var det väldigt många som tänkt som vi, men det hade vi räknat med. Det vi dock inte tagit med i beräkningen var ett plötsligt väderomslag med sol och 24 grader i granskuggan.

Mycket fanns det att beskåda, av det mesta faktiskt, och mycket fanns det att handla. Intressant är att numera lägger man per automatik mest fokus på ettårspojken och saker till honom. Nu blev det bra grejer - regnställ inför dagispremiär, tröjor och lite annat. Ja, jag är inte helt säker på att ettårspojken uppskattade det lika mycket, men, men...

Jag är

... i desperat behov av några timmars egentid, minst. Tid utan ettårspojke som ständigt skall sitta som ett plåster på arm moder, tid att vara helt själv. Någon som nappar?

Detta har hänt

Det är intressant det här med barn. Jag kan t ex inte tvinga ettårspojken till att göra något, inte heller truga honom till något. Han bestämmer helt och hållet själv och gör allt i sin alldeles egna takt.

Jag kan ta det här med att gå som exempel. Visst, man kan inte tvinga en bebis till att gå - det gör de när de kan. Saken är den att ettårspojken visade sina gåfärdigheter tidigt i juni, det var då jag var på jobbet. Efter den gången har ettårspojken mest velat hålla mor eller far i handen. Men, dagen efter hans ettårsdag med hela härliga släkten på besök, bestämde han sig plötsligt. Nu var det dags att stå på egna ben i denna stora värld som med ens blev så mycket större i och med ettårspojkens förmåga att ta sig fram helt för egen maskin.

I samma veva kom det efterlängtade högtrycket med sol och värme (men också med en evinnerlig blåst) - ettårspojken är duktigt insmord med hög solskyddsfaktor, har solhatt och lagom med kläder. Ettårspojken springer obekymrat runt i solskenet, jagar stora hunden, plockar blommor och gräs men arm moder som tar sitt ansvar för hjärtegrynet är inte lika duktig med solskyddsfaktorer själv. Resultatet; arm moder efter jakt på ettårspojke i solsken är skrämmande lik en nykokt kräfta eller kanske hummer. Nu har jag i alla fall lärt min läxa. Först smörjes hjärtegryn in därefter rödfärgad moder.

Ordentligt firad blev lillkillen i alla fall på sin efterlängtade ettårsdag. Helt i fokus stod han och det tyckte han väl inte var jätteroligt. Många, många presenter blev det och han kan nu åka runt på ett vrålåk till trehjuling. Ja, det här med att trampa har inte gått hem ännu, men vrålåket som dessutom är utrustad med säkerhetsbälte, har också en styrstång så att jag eller maken/pappan kan köra omkring honom. Då är han cool, ettårspojken!

Ja, jag är en stor egoist

I övermorgon blir elvamånadersbebisen ettårspojke med stort kalas. Imorgon skall det fejas och putsas i förortsvillan och mat skall förberedas liksom grillen skall rengöras.

På den stora dagen skall tårtor göras och så kommer släkten framåt sen lunch. Ettårspojken kommer att gratuleras från alla håll och jada jada jada. Senare när alla är på väg hem, ser arm moder fram emot att få krypa upp i soffan framför tv:n med förhoppningsvis lite överbliven födelsedagstårta och begrunda dagen som varit - i lugn och ro. LUGN OCH RO!!!

Nu skall plötsligt svärfar/farfar med sambo och mycket stor hund stanna här över natten också för på söndagen är det ju stort sportevenemang i Östkuststad. SUCK OCH PUST OCH STÖN - JAG VILL JU FÅ KÄKA MIN ÖVERBLIVNA TÅRTA I FRED.

Om detta gör mig till en stor egoist så är det något jag bjuder på! Mitt energilager är just nu på stort minus och att serva stanna-kvar-gäster är inget jag ser fram emot i bloggandets stund.

Politik

Som sagt, häromdagen var det storpolitik i många och lååånga timmar. Budget skulle behandlas och talarlistan var diger, minst sagt. Förvånande var hur tama den politiska majoriteten här i Östkuststad var. Inga svar fick man och knappt några påhopp alls. Inte alls likt den annars så gläfsiga vänstersvängen.

En tidning ringde upp mig förra veckan. Det var upprörda småbarnsföräldrar i en av kommunens mindre orter som fått höra att de skulle få lämna sina små på förskola inte ens i närheten av hem eller arbete. Förskoleplatserna var slut och man hänvisades någon annanstans. Klart att de var upprörda, det hade jag också varit. Det intressanta är att vänstersvängen har varit ute och lovat att denna lilla, men dock växande landsbygdsort i kommunen skall det satsas på. Tomter släpps och man lockar småbarnsfamiljer med idyll. Varför frågar ni inte fru ordförande i skolfrågor om detta undrade jag till journalisten. Nej, ser ni, hon ville inte säga något förrän samma dag som storpolitiken skulle vara. Alltså satt jag och väntade och väntade och väntade, men inget svar kom under storpolitiksdagen om huruvida eller när man skall satsa på denna lilla landsbygdsort. Inte ett ord. Det är märkvärdigt hur lite löften är värda för vår politiska majoritet.

Sedan är jag lite sur på vår regerings skolförslag också - även om jag är stor vän av denna regering. Jag tycker att man går alldeles för hårt åt skolan. Skolor skall kunna stämmas för än det ena och än det andra. Precis allt verkar vara skolans skyldighet. När skall man börja pressa föräldrarna att ta sitt ansvar? Den frågan vill ingen ta i. Föräldrarna har ett jätteansvar när det gäller skolan. De skall inte bara ha rättigheter att få information och vara delaktiga i sina barns studier - de skall banne mig ha skyldigheter också. Hur skall skolan kunna få igenom varenda elev med godkända betyg om föräldrarna inte gör sin del av arbetet med att pressa sina barn på information om läxor och prov, förhöra dem, förklara för dem, skapa drömmar om framtiden, ge livet mening. Ta ert ansvar föräldrar och stäng av mobiltelefoner, datorer, tv-spel och tv-apparater. Sätt er ner vid köksbordet och läs läxor med barnen. Vi håller på att skapa oss en curlingskola och en skola som står helt blottad och försvarslös. Det är inte någon skola för framtiden!

SOMMARLOV

Nu är det sommarlov här ute i Östersjöförort. SOMMARLOV!!!! Eller, lite politik återstår men ändå!

Om ett par dagar blir elvamånadersbebisen ettårspojke med stort kalas och han är definitivt inte någon bebis längre. Han står och går och har hyss för sig. Fast lite bebis är han ändå när han vill somna i min famn om kvällarna.

Häromdagen var det storpolitik från 9-5. Morfar kom från inlandsbyhåla 17 mil bort för att vara barnvakt. Det var ett STORT ansvar, tyckte han. Ute i trädgården var de och gick nästan hela dagen, morfar, elvamånadersbebisen och stora hunden. När vi kom hem tidig kväll satt morfar helt slut och svettig vid köksbordet med ett sovande barnbarn i famnen. Morfar hade inte ens fått i sig någon lunch.

På kvällen när morfar över telefon rapporterade att han var tryggt hemkommen, hördes det på rösten att han helt säkert skulle sova väldigt gott och det ganska snart. Elvamånadersbebisen sov också väldigt gott den natten. Han var fullkomligt utslagen faktiskt. I och med detta fick även övriga familjen en god natts sömn. Morfar får helt klart komma hit fler gånger - men då hoppas jag att han kan slappna av tillräckligt för att få i sig lite mat också.

Midsommarfirande blir det inget i år. Istället kommer den stora ettårsdagen att förberedas och förmodligen kommer vi, jag och fadern, att minnas tillbaka till den där midsommaraftonen för ett år sedan då det var så nära att vi inte fick hem någon bebis alls.

Bebis har blivit stor

Snart går elvamånadersbebisen från att vara just elvamånadersbebis till att bli ettårspojke. Vart har tiden tagit vägen och tänk samtidigt vilket år det har varit.

Igår släppte gullungen taget om faderns pekfinger och traskade själv iväg över gräsmattan - helt på egna ben. OCH JAG VAR PÅ JOBBET. JAG VAR INTE PÅ PLATS ATT SKÅDA UNDRET.

Nu är det nedräkning till ettårskalaset och en sommar full av äventyr.

Funderingar kring kommande helgs släktträff

Nästa helg är det stor(?) släktträff på makens sida. Jag skall alltså träffa en massa nytt folk och kanske en del som man helst inte skulle velat träffa, jag vet inte och maken verkar förresten inte veta mer han. Vad går egentligen sådana här träffar ut på? Har aldrig varit på någon förut. Vad gör man mer än att känna sig obekväm? Vad skall man ha på sig? Ja, kläder naturligtvis - om man inte vill liva upp stämningen... Tyvärr är det så att den sidan av makens familj som nu anordnar detta "jippo" är ack så dåliga på att skicka ut inbjudningar, alltså skickar de inte ut några alls. Tyvärr går då informationen om klädsel också om intet. Skall det vara uppiffat till tänderna eller casual, eller en blandning?

Spektaklet går av stapeln i inlandsstad med storstadskomplex och lite spännande skall det ju bli. Vi skall i alla fall bo schyst, maken, tiomånadersbebisen och jag och frågan är om man inte skall slå till på den där tårtbuffén dagen därpå. Ja, ja. Det är nästa helg det. Måste lik förbaskat hitta något att ha på mig.

Svärmor lägger sig i

...och jag blir heligt irriterad.

Tiomånadersbebisen har fått plats på den fina, mysiga förskolan tre minuters promenad från hemmet här i förorten. Inskolning i mitten på augusti. Vi, jag och maken/pappan, liksom morfar och mormor är jätteglada över det. Vi fick vårt förstahandsval och ingen kö. Toppen! Men, om detta tycker svärmor, alltså tiomånadersbebisens farmor, INTE. Usch och fy så hemskt att lillpojken skall börja så tidigt. INGEN FÖRSKOLA INNAN 1,5 ÅR, härjar hon om. Men, vad är så hemskt med detta? Kommer han verkligen att bli skadad för livet om han börjar ett par månader tidigare? Är hon medveten om att vi dessutom har en framåtvänd sittvagn. Visar tiomånadersbebis några tecken på otrygghet på grund av detta? Eller vill svärmor säga att det är föräldrars förbannade plikt att vara hemma med sitt barn tills minst ett och ett halvt års ålder annars är man en DÅLIG MAMMA (eller pappa), det är ju trots allt mammorna som är hemma mest.

Jag är övertygad om att tiomånadersbebis, när det är dags, kommer att stormtrivas på "dagis" med alla nya kompisar och duktig personal. Men jag kommer ändå att ligga och reta mig på svärmors tyckande hela natten och kanske mer. Är det verkligen så svårt för somliga att hålla tyst ett tag med det man tycker och istället i alla fall låtsas vara positiv? OÄNDLIGT STOR SUCK! Ibland är faktiskt släkten värst - i alla fall väl valda delar av den.

En arbetsvecka till ända

Fredag - ledig från jobbet och vädret ser lovande ut. Lite trött eftersom tiomånadersbebisen tyckte att dagen skulle börja kvart över fem i morse. Pigg som en liten lärka var han och väldigt ensam om det.

Hundvakt har jag hunnit med att vara under morgonen. Smurfgrannarna som inte har sagt två ord till oss sedan vi flyttade till förort för fem år sedan har skaffat en mycket liten hund. Hundar skänker värme till även de kallaste. Så ock till smurfarna. De har börjat prata - MED OSS. De har t o m kelat med stora hunden och sagt att han är väldigt fin. Och, igår fick smurftanten mig att fullständigt tappa hakan. De var i behov av hundvakt ett par timmar och var jag möjligtvis hemma och kunde ta emot deras nya lilla ögonsten. Jisses! Hakan hamnade någonstans nere i barkmullen där jag stod vid vår växande poppelhäck. Så nu har jag alltså tillbringat ett par timmar med en mycket liten hund, stora hunden och tiomånadersbebisen. Samtliga pigga och alerta, men nu när den mycket lilla hunden har blivit hämtad, helt slut. Stora hunden har slocknat i soffan och tiomånadersbebisen i sin säng. Kanske hinner jag också stjäla till mig en stunds sömn. Ja, jag skall nog passa på. Jag har gjort mitt denna arbetsvecka.

Bla bla bla och sibirienvindar och dåligt samvete

Här i östkustförort blåser det isande vindar från någonstans långt upp i norr, ett iskallt Sibirien kanske. Termometern har ändå envisats med att visa 17 grader i skuggan hela dagen. Knappast!

I trädgårdarna häromkring kurar folk ihop sig på små solplättar i lä och bränner sönder sina klorinblekta vinterkroppar. Jag kan i och för sig förstå att man klär av sig och njuter av solen om man kan undgå den sibiriska isvinden, men jag kan inte förstå alla dessa mellanfeta gubbar som plötsligt kommer rännandes med svetten sprutande på vår cykelväg där bara jag och stora hunden och stora hundens hundkompis får gå. Men det har inte svettiga, mellanfeta gubbar förstått, att de inte får gå där, eller de får ju göra det men jag och stora hundens hundkompis husse är rörande överens om att det borde vara förbjudet. I alla fall så kommer de flåsandes, de där gubbarna MED BAR ÖVERKROPP, iklädda endast kortbyxor och SANDALER MED STRUMPOR! Och deras väldiga kroppshydda liksom väller över kortbyxelinningen och de stånkar och stönar och svettas och hade det inte varit för stönandet och svettandet så hade man kunnat tro att det var välpolerade bifftomater ute på promenad - gubbarna tenderar nämligen att ha samma röda färg. Solskyddsfaktor och varför inte en t-shirt skulle varmt rekommenderas. Då slipper man i alla fall se eländet.

Vi har varit på besök i inlandshåla, jag och maken, tiomånadersbebisen och stora hunden. Det var morfar och mormor som fick den stora äran att ta emot oss. Varm och skönt hade de, inga bistra sibirienvindar där i inlandet inte. GOD MAT fick vi och ALLT VAR SÅ MYSIGT! Och så fick tiomånadersbebisen sniffa in sig så att han eventuellt känner igen sig lite när morföräldrarna skall passa honom ett par dagar någon vecka fram i tiden.

Inatt sover maken med tiomånadersbebisen i bebisrummet. Tiomånadersbebisen har redan skrikit - jag tror jag sover med öronproppar inatt. Kanske känner tiomånadersbebisen på sig att farfar kommer för att passa honom i morgon när maken har politikmöte och arm moder känner att hon faktiskt inte kan stanna hemma från jobbet. Det dåliga samvetet gnager. Kommer nog inte att kunna sova i natt. Farfar - känns inte helt säkert.

Ikväll

...är jag fortfarande förgrymmad på chefen som har mage att sucka för att jag är kallad till politikmöte en dag då chef tydligt ansåg att jag borde vara på jobbet. Inte mitt fel, folk har ju för bövelen valt mig till detta. Och, chef vet mycket väl att just denna dag, i stort sett varje vecka, bör för min del ägnas åt politik. Jag har minsann gått ner i tjänst för uppdragen, men har jag denna dag jobbfri? Nej! Trots att jag har bett om det sedan 2006. Nä, som chef har man inte rätt att grymta när man inte kan underlätta för sin personal trots att personalen, dvs jag, försöker underlätta för chefen och övriga drabbade. Jag skall sluta vara snäll, det hjälper ändå inte i vissa fall, det är tydligt.

Annars är vädret fantastiskt och det gör de flesta människor, undantaget chefen då, på bra humör med känslor av att inget är omöjligt. Ja, det skall vara förutom chefen igen.

Tiomånadersbebisen har under kvällen roat sig med att låta badankan bada i stora hundens vattenskål. Stora hunden såg lite olycklig ut under tiden. Vi har förresten satt upp en agilitybana i miniformat här på förortstomt. Stora hunden är allmänt vild och galen och totalt ouppfostrad, men banan gillade han. Den går ut på att stora hunden skall hoppa över ett hinder följt av att efter några vilda galoppsteg hoppa igenom en ring. Jag är ruskigt imponerad över stora hundens talang. Upplyfta av hans plötsliga skicklighet började maken och jag genast att tala om brukshundsklubben och riktig träning. Fast trädgården passar nog oss alla bättre. Stora hunden är ju inte världsbäst i lydnad, men han har ett stort hjärta.

Just nu

...väntar jag förresten på att körsbärsträdet skall slå ut i blom. Det är nästan bud på att ta ledigt från jobbet för att kunna njuta av det.

Söndagsmorgon

När man var barnlös såg man på alla barnfamiljer som mer eller mindre ufon när de steg upp i ottan på lediga dagar. Varför, undrade man och skakade på huvudet när hela grannfamiljen var ute och påklädd klockan nio en söndag morgon. Själv var man snarare på väg ner i sängen igen än uppstigen.

Nu är situationen en helt annan. Grannfamiljens barn är snart tonåringar, alltså sover grannfamiljen länge på lediga dagar. Jag själv är påklädd och klar och har hämtat in tvätt som har hängt ute, kört igång en ny omgång tvätt i maskinen samt vikt in ren tvätt och lag i diverse byrålådor och garderober. OCH - klockan är 08.45 en söndag. Vad skall jag nu ta mig för??? Kanske borde jag göra som väckarklockan aka tiomånadersbebisen, gå och sussa igen. Nä!

Maken har fått en ny dator av sin far. Den står i köket. Det gör även den gamla datorn som bara funkar när den vill. I tv-rummet står makens jobbdator. Min egen lilla vita sak har blivit alldeles undanskuffad, därför är jag aldrig inloggad numera.

Mammas lilla niomånadersbebis

Niomånadersbebisen verkar önska navelsträngsförbindelsen med sin arma mor tillbaka, eller ett schyst superlim. Ingen annan duger, bara mamma. MAMMA!!! Mamma är helt slut.

Just det

...påsklovet har snart gått och nej, jag lyckades inte blogga a**let av mig, trots goda intentioner. Inte ens ute i solskenet.

Fy för kallblåst och TV-spelsboxar

Här i östkust stad har kalla havsvindar skickat värmen till västkuststäder. Mycket onödigt - skicka tillbaka de varma vårvindarna NU!!! Fast, solen skiner ändå och skogsgläntorna dignar vita av sippor och koltrasten sjunger så fantastiskt i gryning och skymning och alla andra pippis som kvidilittrar däremellan.

Inte är det dumt heller att, visserligen rejält påpälsade i isvinden, leta upp ett hyffsat läställe i trädgården, placera niomånadersbebisen på en filt och sig själv i en stol för att lapa lite sol. En minirutchkana har förresten installerats i vår förortsträdgård. Den är urkul att kana ner för tycker niomånadersbebis och skrattar glatt. Nu skall jag bara få tummen ur och hänga upp bebisgungan i körsbärsträdet så att det blir lite gunga av också.

Maken har skaffat en förbenad TV-spelsbox. Han tycker att vi skall spela spel tillsammans. Hallå, som om det inte finns hundra miljoner mer nödvändiga saker att göra och tusen miljoner mer roliga saker att sysselsätta sig med om man händelsevis inte skulle vara upptagen med niomånadersbebisen.

Niomånadersbebis, som om ett par dagar blir tio månader, är trotsig. Han testar gränser så det förslår. Om han möter minsta motstånd stämmer han upp i ett illvrål som hotar att spräcka både fönster och arma föräldrars trumhinnor. Dessutom är han helfascinerad av allehanda kontakter och strömbrytare...

Glad Påsk!

Som arbetande mor till niomånaderspöjk har jag blivit apdålig på att uppdatera bloggen. Någonstans mellan jobb, bebis som bara vill gå runt och hemmet så måste jag få lite sömn och lite lugn, alltså blir bloggen lågprioriterad. Men, nu väntas en veckas påsklov och då skall jag sitta ute i solskenet och blogga a**let av mig.

Maken håller just nu febrilt på att byta till sommardäck på bilen. Han är stressad. Jag tror inte att stress och däckbyte är en toppenkombination, men, men... Vi skall senare bege oss till en för mig aldrig tidigare upplevd inladsbyhåla dit svärfar har flyttat. Tur att man har Blåkulla att skylla på senare ikväll!!!

Glad Påsk!

Hurra!

Niomånadersbebisens första tand har äntligen sett dagens ljus. Jag har nästan befarat att niomånadersbebisen skulle förbli tandlös. Nu har han i alla fall en liten sylvass gadd i sin pladdrande lilla mun. Jag är så stolt!

Idag skall vi hänga upp en blingig takkrona ovanför köksbordet. Den väger typ lika mycket som stora hunden. Kommer taket att hålla?

Aprilväder och förlängningssladdar

Igår ömsom snöade det flingor stora som dasslock - nästan, och ömsom sken solen. Idag vräker regnet ner som om det vore oktober. De stackars krokusarna på baksidan hukar i ruskvädret.

För ett år sedan lite drygt påbörjade maken och jag renoveringen av köket här i förortsvillan. Nya kontakter skulle sättas in och elledningar dras om. En elektriker kontaktades och han kom och gick. Under ett år har vi klivit över diverse förlängningssladdar och propparna har studsat omkring i proppskåpet i källaren. Nu, äntligen, har elektrikern varit här igen, och nu, äntligen, har vi ryckt alla förlängningssladdar ur kontakterna i vardagsrum, sovrum och badrum. Allt är klart!!! Vi har dock ännu inte riktigt vant oss utan tar fortfarande höga kliv i köket där sladdarna bara för ett par dagar sedan slingrade sig fram som förälskade pytonormar. I eftermiddag, givetvis efter min make-over hos frisören, skall vi ut på lampjakt. Som vi har längtat.

Lyx och bebisrapport

På fredag skall jag få lyxa till det. Jag skall klippa mig! För att få chans att riktigt koppla av skall det bli lite slingor också. Åhhh, så härligt!!! Jag ser ut som en galen Ronja Rövardotter i huvudet just nu, eller kanske danstanten i dansprogrammet på en av alla kanaler på TV:n, hon som håller på med nyheter också.

Niomånadersbebisen - japp, det har han blivit nu - vägrar fortfarande att sova sig igenom nätterna. Det är bara att bita ihop har jag insett. På dagarna tycker han allra bäst om att ta stora älgkliv genom huset. Och så klappar han händerna - även nattetid.

Förkylning, vaknätter och högbrodelstankar

Tröttheten gör att kroppen värker. Två veckor utan riktig sömn då hostan har attackerat mig och nu en förkyld åttamånadersbebis och fyra vaknätter bakom mig. Frågan är hur många kaosnätter som väntar innan familjen är frisk igen. Just nu känns högbrodelen ganska lockande.

I dessa lägen är längtan efter morföräldrarna större än någonsin. Plötsligt förstår jag varför många väljer att bosätta sig nära släkt och vänner när barnen börjar komma. Tidigare tyckte jag att de som gjorde just det inte var riktigt kloka. Så urbota dum man kan vara. De var ju de smarta.

Jag vet, det kunde vara värre. Mycket värre. Det går om tills åttamånadersbebisen gifter sig...

Utmana inte ödet!!!

Man skall aldrig någonsin utmana ödet. Jag borde ha lärt mig det nu. Igår skrev jag om hur åttamånadersbebisen var pigg och glad trots seg förkylning. Ja, det var på förmiddagen. Eftermiddagspasset för maken, när jag var på jobbet, var allt annat än piggt och glatt. Gallskrik i en och en halv timme utan avbrott och därefter en fullständigt däckad åttamånadersbebis som inte ville äta och knappt var kontaktbar. Natten har varit tung. Barnakuten sa dock att detta var fullkomligt normalt för en förkyld bebis och att bebisar kan vara väldigt slöa och sovbenägna men samtidigt oroliga trots en ganska ringa feber. Läskigt var det hur som helst.

Man får vara med om mycket som förälder. Jag brukar försöka peppa mig med att har man klarat av det här på mörka medeltiden borde vi ju klara det idag och vi kan ju knappast vara ensamma i världen om att ha en förkyld åttamånadersbebis som är på det här viset. Tröttheten har varit kompakt idag och hjärnan känns alldeles igenkläggad. Min egen förkylning är fruktansvärt envis och det som kommer ut ur näsan är inte läckert att skåda. Även stora hunden var orolig i natt och det är ju i och för sig ganska naturligt med tanke på hur familjen var uppe och for. Dessutom var det nästan fullmåne...

Förkylningsrapport och lite vårlängtan

Sitter just nu och väntar på att maken skall komma hem från viktigt politikmöte. Jag agerar barnvakt och hoppas på att allt är okej på jobbet som jag skall iväg till så fort maken öppnat ytterdörren här hemma.

Nu börjar äntligen min förkylning ge med sig något och natten har sovits igenom och inte hostats som varit fallet i en vecka. Dock har åttamånadersbebisen åkt dit och han snörvlar och hostar. Trots detta är han för det mesta pigg och glad och det spritter ständigt och jämt i hans ben. Favvosysslan är att gå med stadiga grepp om mina eller makens/pappans pekfingrar. Fast när jag tänker efter har han börjat pröva att släppa dem, pekfingrarna alltså, allt oftare.

Jag tycker för övrigt att det minsann kan bli vår på riktigt nu. Helgen har kommit och gått med regn och snöblandat och det har varit råkallt och otäckt. Jag är trött på att packa in mig och åttamånadersbebis i diverse plagg när man skall rasta stora hunden, och jag är trött på alla vinterjackor och mössor och vantar. Undrar hur många vantar som tappas bort varje vinter? Jag är själv något av en expert på att få dem att försvinna. Nu har dessutom mina jobbnycklar trollats bort, det är inte alls bra. Jag är helt övertygad om att jag såg dem sist här hemma, men nu är de puts väck. Megastor suck!!!

Host, host och lite tv-möbel

Hostan känns som att dra grovt sandpapper upp och ner i luftrören och efter en lång dag på jobbet med prat i kvadrat non stop retar det konstant. Har svalt ner två bisolvon, får se om de gör någon nytta.

Maken/pappan är förkyld och det skall ju tydligen vara värre än att föda barn så han kan inte ha det enkelt. Att dessutom vara hemma med en åttamånadersbebis som inte vill tupplura på dagarna och knappt ens om nätterna måste ta extra på krafterna. Maken/pappan har i alla fall till slut kommit på att när åttamånadersbebis är inne i sådana här perioder gäller det att knipa åt sig sömn när man kan. Alltså kan det vara smart att kasta sig i säng absolut senast fem minuter efter att bebis nattats, vilket alltså maken har gjort denna kväll. Själv har jag flyttat in i sonens rum som han ännu inte börjat sova i själv nattetid. Här kan jag hosta och skrovla hela natten lång och förhoppningsvis även få några timmars sammanhängande sömn. Skönhetssömn har jag gett upp sedan länge.

Den gigantiska tv-möbeln från det stora möbelvaruhuset blev efter många stora OM och MEN och en hel del svärord klar och på plats med tv och allt typ fem i åtta lördagkväll. Vi hade alltså hela fem minuter till godo innan melodifestivalen skulle börja. Och vilken omgång av alla dessa delfinaler! Det måste vara det sämsta startfältet sedan festivalens begynnelse någon gång på antiken.Lite längtade jag tillbaka till något mellanpubertalt stadie i ens liv då tv en lördagkväll inte fanns på kartan någonstans.

Enorma tv-möbler och Louvren

Det killar i mina luftrör så att jag kan bli galen. Och så är jag så trött. Min snabbvariant av influensa har mycket långsamt och enerverande börjat övergå till förkylning. Väntar bara på att åttamånadersbebis skall åka dit han också.

Maken/pappan håller på att försöka få ihop en tv-möbel från det stora möbelvaruhuset. Lite på skämt sa jag att det är ju bra om den är monterad och klar till kvällens melodifestival kl. 20.00. Det var för några timmar sedan. Nu är klockan snart sex och det har börjat skymma lätt ute. Att tv-möbeln, av modell ENORM, skulle vara klar om två timmar känns väääldigt avlägset. Maken skyller så som sig bör allt på det stora möbelvaruhuset. Man kan fråga sig varför denna möbel då skulle inköpas just där. Men, maken är tapper, det får man säga, som ger sig i kast med ett projekt av denna storlek så här nästan i sista minuten. Är det mycket som verkar gå galet med den enorma tv-möblen och svärandet riskerar att höras in till grannen på andra sidan staketet, behöver jag bara gå in i tv-rummet och påminna maken om Louvren. Han kommer garanterat att få nya krafter då.

Louvren är ju ett museum av gigantiska mått i Paris. Givetvis fanns det med på en av makens listor över sånt som skulle ses i staden med stort S. Jag försökte förklara att detta museum är inte som andra muséer. Det är STORT och det tar TID. Det här är nog inget någon kan förstå förräns man faktiskt har varit där, på Louvren. Nu har maken varit där, och så fort jag nämner Louvren för honom blir han blek och börjar kallsvettas och pratar om trauma. Och maken är faktiskt intresserad av sånt som brukar finnas på muséer.

Det var ett tag sedan

Sist jag var uppkopplad och inloggad var det bister vinter, nu den näst sista dagen av årets kortaste månad är nämnda vinter nästan spårlöst borta och där snön tidigare låg i alla fall decimeterdjup står det nu snödroppar och glittrar ikapp med solen.

Sist jag var uppkopplad och inloggad var sjumånadersbebis just sjumånadersbebis, men tog för exakt en vecka sedan klivit över till att bli åttamånadersbebis. Under samma dag för en vecka sedan var jag och maken på välbehövlig week end i Paris. Åttamånadersbebis fick möjlighet att istället lära känna farfar och plastfarmor lite bättre, eller det kanske snarare var tvärt om och det kan helt säkert behövas.

Hemkomna från världens bästa stad - mer om den senare - hann jag klara av ett uruselt kommunfullmäktige och därefter hamnade jag nästan direkt i 40-graders-feber-landet. Inte det trevligaste. Sist jag deltog på ett möte av samma slag blev jag också sjuk. Det är något sjukt med kommunpolitik kan konstateras.

Under makens och min tredagarsvistelse i den franska huvudstaden har i alla fall dessutom åttamånadersbebisen lärt sig att krypa. Jag vet inte om han visade sin nyvunna färdighet för farfar och plastfarmor eller om han valde att visa sina älskade föräldrar först. De sa i alla fall inget om det innan de for. Fast vi hann ju i och för sig bara innanför ytterdörren så satt de i bilen på väg hem till inlandsstad med storstadskomplex.

Vad är det med män och tid egentligen?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. Maken informerade mig i förmiddags om att han bara skulle åka och hämta posten på jobbet. Det tar typ högst en halvtimme. Nu har det gått tre timmar... Det är likadant när de pratar om vad en stund är. En stund för en kvinna är kanske en kvart, tjugo minuter, men för en man kan det röra sig om en si sådär fem timmar. Hå hå ja ja. Inte undra på att man ibland blir lätt irriterad på varandra.

Sjumånadersbebis på huvudet

Idag har sjumånadersbebisen fått uppleva något han aldrig drömt om. Han har stått på huvudet i snön. När han blev rättvänd igen hade han snö överallt och var inte helt nöjd. Maken/pappan som stod för pulkadragandet upp och ner för lilla trädgårdsslänten skyllde på plusgraderna och kramsnön, sedan stod han själv nästan på näsan i lillbacken.

Nu är sjumånadersbebisen placerad i sin ärvda gåstol och livet är alldeles tiddelipoh. Han drar fram som en mindre tornado och lämnar ödeläggelse i sitt spår. Bäst att rädda det som räddas kan!

Hrmpff

Det är lördag. Det är V75. Maken är hur upptagen som helst med att spika hästar hit och dit, gardera med ytterligare en dröse hömoppar och strax därpå sucka över att det blir för mycket pengar. Att spela för alltså. Det är väl okej att spela för mycket pengar, om man vinner och om man åtminstone vinner tillbaka det man har satsat. Det händer tyvärr i stort sett aldrig här i förorten - alltså försöker maken, ekonomisk som han är, spela för summor av det nättare slaget. Han har dock aldrig spelat för så små summor som jag. De få gånger jag har kollat igenom pållarna i startfälten har jag lagt hela åtta riksdaler på det hela. Det har faktiskt hänt att jag har vunnit lite tillbaka också. Det är inte dåligt med tanke på att jag går efter om de höätande vidundren har fina namn eller ej. Maken går efter statistik på vinst, hur dana skor de har, banans underlag och bla bla bla. När han har dryftat alla problem med tippandet med mig och jag har lyssnat med en mikroskopisk del av örat ringer antingen maken sin far eller så ringer svärfar sin son och så börjar allt om från början igen. Vill det sig illa börjar analyserandet redan på tisdagen för att nå sin kulmen under fredag kväll och lördag förmiddag.

Ordningen är återställd

Efter en tur till den stora tyska hemelektronikkedjan visade det sig att lånedatorn saknade en väsentlig installation. Det var snabbt åtgärdat och all heder till denna stora tyska hemelektronikjätte. Ordningen är återställd - jag kan koppla upp mig mot förortshemmets trådlösa nätverk.

Ute ligger snön decimeterdjup och stora hunden är alldeles stollig, han vill bara vara ute. Jag vill inte bara vara ute för det är snorkallt och isvinden gör att öronen värker trots att mössan är så djupt neddragen att jag nästan får kika ut genom maskorna. Stora hunden är dock ganska smart för att vara stor hund - han har kommit på att om han käkar tillräckligt mycket snö när han är ute, ja då blir han kissnödig ganska snart och måste ut igen när han väl har kommit in, och ute igen käkar han mer snö och så blir han kissnödig efter en stund inne i värmen och så upprepas allt som en evighetsrepris på tv.

Sjumånadersbebisen för just nu ett himla liv där han sitter i sin stol vid bordet. Jag är inte riktigt säker på vad det är han vill och han vet nog inte riktigt själv heller. Sjumånadersbebisen har förresten åkt pulka idag. Upp och ner drog jag honom i vår lilla slänt på tomten. Efter en stund hade snön plattats till så pass att vi faktiskt kunde få upp lite fart. Ett tag funderade jag på om jag skulle bygga ett litet gupp för att göra det hela mer spännande för honom, men det får nog vänta tills han är lite större.

Datorstrul

Jag har sådan bloggabstinens att jag bara måste blogga lite från arbetsplatsen. Datorn, som nästan är sprillans ny, har gett upp och är inlämnad på den stora tyska hemelektronikkedjan där den inhandlades för bara ett par månader sedan. Det var inga problem med att få en lånedator så länge - men, lånedatorn saknar vissa komponenter som möjliggör att koppla upp sig mot hemmets trådlösa nätverk... Alltså ingen dator hemma. Alltså ingen möjlighet att skriva vettiga och ovettiga saker på bloggen. Skall dock kontakta den stora tyska hemelektronikkedjan för att höra om jag möjligtvis kan få en annan dator i lån som möjliggör hemarbete via trådlöst nätverk.

Sjumånadersbebis grymtar fortfarande över tänderna som inte syns än, men som helt klart känns. Men han har gjort framsteg och kan numera sträcka upp handen och göra high five. Som arm moder är jag givetvis mäkta stolt!

I hemmet i förorten har kökskaklet nu fått en ljusgrå fogmassa och maken har nästan fått både hjärnblödning och hjärtinfarkt på kuppen - hela dagarna och kvällarna och nätterna har han slavat. Hå hå ja ja och världens alla olyckor. Snart kan vi i alla fall gå igång med nästa projekt, vad det nu kan tänkas vara.

Åkpåsar i guld

Sjumånadersbebisen har fått en varm åkpåse till sin sittvagn. Att ständigt och jämt behöva korva in honom i overallen är i bland förenat med fara för hjärnblödning på arm förälder.

Jag har konstaterat att det finns hur mycket tingeltangel som helst att klä ut både bebis och vagn med. Personalen i bebisaffären tyckte att jag skulle fundera på en åkpåse i guldtyg. På allvar. Jisses... Nä, det blev en rejäl sak i svart bäver(hi hi hi)nylon och tjock fleece och stoppning invändigt. Kommer för övrigt ihåg när vi hämtade vagnen och alla oförstående miner när vi deklarerade att nej, vi vill inte ha någon registreringsnamnskylt till den. En sådan måste man ju bara ha, verkade det som. Om någon är intresserad av vad individen i vagnen kan tänkas heta får de väl för tusan fråga, tycker jag.

Nu skall jag nog göra något vettigt. Städa toaletten låter just det.

Milstolpar

Att ha fått barn innebär att man med jämna mellanrum passerar vad man kan kalla för milstolpar. En sådan var när vi flyttade sjumånadersbebisen från liggvagn till sittvagn, med en gång blev han liksom stor kille. En annan passerade vi nu ikväll.

Jag och maken hade tagit plats vid köksbordet för att äta middag. Stora hunden låg i förväntan under bordet som vanligt och sjumånadersbebisen satt i sin barnstol vid bordet han också. Han hade nyss ätit och var allmänt tillfreds. Då får han syn på våra tallrikar med diverse läckerheter. Ögonen blir klotrunda och han stirrar stint på gaffeln som går mellan tallrik och mun. Ett illvrål som kan spräcka vad som helst flyger ur hans strupe och han blänger på sina föräldrar och fortsätter att ömsom stirra på tallrikarna som står framdukade och vråla. Han vill nog ha mat han också, konstaterar vi, trots att han för inte länge sedan ätit. Jodå, han mumsade glatt i sig kalopspuré och bara glada gurglanden hördes.

Alltså gäller från och med idag samma tider vad gäller även middag för oss alla. Det är en milstolpe! Det är inte längre någon liten bebis vi har utan en liten kille som börjar bli väldigt medveten om vad som sker runt omkring honom.

En helt vanlig tisdag

Morgonstress, kommer till jobbet och kör igång en lektion för att en stund senare ha ett "precis-alla-har-fått-precis-allt-om-bakfoten-och-vi-är-tillbaka-på-ruta-ett-igen-möte" inne i stan med chefer av olika grad och politiker av olika beteckning.

Kommer tillbaka till jobbet. Ingen lunch fanns det tid för, köper en vidrigt dyr banan och en kopp kaffe och rusar med böcker och full kaffekopp och munnen full av banan till väntande elever i klassrum. Hur kan man ta tre spänn för en ynklig banan och fem spänn för en sockerstinn chokladboll?

Tillbaka till arbetsrummet där smockan hänger i luften, fast denna gång rörde det sig om elev som tagit rejält strypgrepp på annan elev. Polisanmälan. Hå hå ja ja och alla världens olyckor.

Hemkommen är sjumånadersbebis på uruselt humör efter att ha fått skrämselhicka av en borr som en kabelkille tydligen inte kunde hantera och stora hunden är jättenödig och maken/pappan är på väg ut med samtliga utom kabelkillen som redan hade åkt. Alla är trötta och irriterade, helt säkert även kabelkillen, fast det vet jag ju inte säkert.

Nu skall jag gå och lägga mig. Imorgon är en ny dag - onsdag, och sjumånadersgossebarnet skall hänga med morsan till jobbet - inte den mest trygga arbetsplatsen har dagen visat.

Måndagen avklarad

Maken/fadern är på "bestämma-alla-möjliga-saker-pladdra-en-massa-blaj-i-talarstolen-möte" med en hel massa andra politrucker i kommunen. Själv sitter jag här med en högst måttligt road sjumånadersbebis, men tycker ändå att jag har det mycket bättre. Tanken på att tillbringa kvällen i en aula med mycket lite syre var inte helt tilltalande idag.

Nu är i alla fall måndagen avklarad och snart är det helg och imorgon är det lönedags och det känns ju bra så här i slutet av en grå januarimånad som i mångt och mycket bara handlar om att genomleva, eller kanske genomlida eller överleva...

Mormor rapporterar att hon känner sig hängig, när vi snabbt talas vid i telefon. Ja, det förvånar mig inte om influensan slår till i inlandsort och det efterlängtade besöket uteblir. Jag är dock luttrad - så brukar det vara i vår familj. Självklart hoppas vi på det bästa och att bacillerna drar sig tillbaka och det fort!

Dagens goda gärning

Idag har maken/fadern fått sovmorgon. Det kallar jag god gärning! Det är allt för länge sedan jag själv fick en sådan.

Vi längtar efter morfar och mormor

Veckorna susar iväg. Trots att det är lördag och man skall njuta av lördagarna, längtar jag efter lördag om en vecka för då kommer morfar och mormor på besök (om alla håller sig friska). Klara favoriter för sjumånadersbebisen som lyser upp när de talar med varandra i telefon. Sjumånadersbebisen är i och för sig inte särskilt aktiv i kommunikationen, det är mer en envägskommunikation från morföräldrarna, men han lyssnar noga och ler in i luren.

Maken/pappan är på utförsäljning i ett av byggvaruhusen här i östkuststad. Ett byggvaruhus som lämnar in i konkurrensen med megastort byggvaruhus. Jag konstaterar att det är lite som julafton för maken och jag fasar nästan för vad han kommer att komma hem med. "Såg du hur billiga ett par duschdörrar för en duschhörna var och bröstpanel och gipsplattor och det och det och det...". Och vi som är i stort behov av att rensa ut här i huset och inte förvara mer pryttlar.

Inskolningen vad gäller att sova i sitt nya rum fortsätter för sjumånadersbebisen och den går bra faktiskt. Han sussar sött där inne dagtid och sover hos oss nattetid, men att flytta in permanent får vänta ett tag till.

Frågade förresten igår BVC-sköterskan när första tanden kan tänkas komma. Någon tand innan ettårsdagen, blev svaret. Suck! Det kan alltså röra sig om ganska många månader till med gnissel, dregel och frenetiskt tuggande på diverse saker. Stackars sjumånadersbebisen!!!

Maten igår blev stark. MED BETONING PÅ STARK.

När jag tittar ut genom fönster mot baksidan kan jag konstatera att det ser ut som om gräset har vuxit - kanske får man ta fram klipparen snart om det fortsätter att vara plusgrader och ingen snö.

En succé

Ja, det var reaktionen från samtliga inblandade i premiärturen i/med sittvagn. Stora hunden lattjade vilt i kopplet för att stajla för sjumånadersbebis som i sin tur verkade tänka att "Herre gud vad du skall hålla på... Dig ser jag ju ändå ständigt och jämt", apropå stora hundens vilda krumbuktande. Istället höll sjumånadersbebisens huvud på att lossna så som han vred på det. Ingenting fick han ju bara missa och det händer ju saker ständigt när man är på promenad - där rör sig ett träd i vinden (halv storm) och där och där, och så lite fåglar som flyr sin kos när en stor hund kommer galopperande, och löv som virvlar omkring och prasslar och bilar och bussar som brummar förbi en bit bort.

På spisen puttrar just nu hemmagjord thaimat - med lite hjälp av Uncle Ben's färdigsås som enligt burken skall vara spicy. Vi får väl se. Har kryddat med lite extra chili om ifall att.

BVC-besök

Idag var det dags för besök på BVC med sjumånadersbebisen. Det var sprutdags och som vanligt vägning och mätning. Dessutom var det tydligen läge för att slänga med en "Boel-undersökning". Genast blev jag svettig av nervositet.

Undersökningen skulle visa om sjumånadersbebisen var normalt misstänksam, intresserad och uppmärksam. Det var han. STOR UTANDNING AV LÄTTNAD!

Väger gör sjumånadersbebisen också, hela 8015 gram och mäter 72,5 cm i längd. Alla var nöjda och glada. Besöket avslutades med en kavalkad av krokodiltårar när jättesprutan bara pang stacks i sjumånadersbebisens lår. Han somnade sedan på studs när han tagit plats i bilen och sussar fortfarande gott fast i sin säng.

Idag blir det för övrigt premiär för en åktur i sittvagnen när vi skall ut och rasta stora hunden. Skulle sjumånadersbebisen åka i liggvagnen skulle vi behöva ett spett för att bända ner honom och kanske ännu mer för att senare få upp honom. Rapport om eventuellt sittvagnsäventyr kommer.

Dagens väder och lite annat

Tittar ut genom skitiga fönster. Det är grått. Såååå GRÅTT. Grått ute, grått inne, grått i hjärta, grått i sinne. Nästan i alla fall. Att ha politik idag känns också grått, riktigt j*dra mörkgrått - nästan svart faktiskt. Har helt tappat sugen. Det finns inget som inspirerar. Skall man kanske lägga ner?

Sjumånadersbebisen tupplurar, skall snart börja väcka honom lite fint. Det är dags för gröt. Men jag förstår honom, jag skulle också kunna tänka mig att sova mig igenom dagen.

Skulle behöva lite solsken nu, eller lite snö. Något behövs för att lysa upp. Har konstaterat att vår del av östkust är väldigt snöfattig. Tror nästan att Malmö har haft mer snö denna vinter än vi. Jag är inte gjord för regn och dimma och underkylt med halka.

Tror dessutom att jag vill vara mer mammaledig. Abstinensen efter guldklimpen är så stoooor!!!

Älskar tysktandsalvan som jag smörjer in sjumånadersbebisens svullna tandlösa käkar med. Den verkar hjälpa och vi har därmed fått sova ett par hela nätter nu. Sjumånadersbebisen gillar den också skarpt. Den smakar sött och svalkar - jag har testat på mig själv (så klart!).

Nu

... har sexmånadersbebisen blivt sjumånadersbebis. För att vara exakt skedde detta kl. 16.21 och genast förflyttas jag sju månader tillbaka i tiden och befinner mig i operationssal med uppsnittad buk. Vid det här laget höll de som bäst på att rota efter moderkakan, medans lillprinsen blev undersökt och invirad av läkare, barnmorsskor och en chockad fader. Midsommarafton var det också. Ja jisses, vilken dag det var.

Nu sitter lillprinsen, aka (also known as, för er som inte kan detta utmärkta uttryck) sjumånadersbebisen, här i sin stol och äter mellanmål och gafflar på som bara den. Han har mycket att berätta. Glad är han också och påminner inte så lite om Toker i sagan om Snövit - kan bero på hans lätt utstående öron. Söt som den godaste chokladen är han!

Lycka är

...att komma hem till en glad (kvittar faktiskt vilket humör han är på) sexmånadersbebis. Det är helt sant.

I morgon blir sexmånadersbebis förresten sjumånadersbebis och vi väntar fortfarande på första tanden - när skall den komma?

Nya favoritmaten är nudelpuré med skinka och grönsaker. När bebis ätit klart hittar man till och med mat i öronen på honom. Hur har den hamnat där? Jag vet säkert att jag inte har stoppat in någon sked i öronen på honom.

Familjefavoriten i sexmånadersbebisens ögon är stora hunden. Han är dyrkad. Sedan har bebisar sitt alldeles egna sätt att dyrka saker på. Det är inte alltid helt populärt i stora hundens ögon att vara så dyrkad, men han är tapper och biter ihop.

Grannarna

...har kommit på besök under dagen i omgångar. Tidig förmiddag kom mannen och knackade på. Syftet? Att kolla in lillkillens rum. Reaktionen? Imponerad. Med det han vet om oss hade han möjligtvis förväntat sig ett halvfärdigt rum lagom till sexmånadersbebisens ettårsdag i juni.

Framåt tidig kväll var det hustruns tur att titta in. Hon hade i alla fall med sig inflyttningspresenter till gossebarnet - bilar och motorcykel i plast. Han är ju en kille, sa hon. Rummet fick godkänt även av grannfrun.

Några andra grannar är inte att vänta. De som bor på andra sidan går nästan året runt runt i likadana blåställ med vita toppluvor. De går därför hos oss under namnet smurfarna. De gillar inte oss. Vi vet inte varför, men just därför gillar inte vi dem tillbaka.

Just nu

...tupplurar sexmånadersbebisen i SITT NYA RUM! Ja, ni läste rätt - bebisrummet är helt klart och möblerat, eller i alla fall nästan. En garderob skall ännu in och sexmånadersbebis har inte flyttat in på riktigt. För att göra inflyttningen lite mjuk sådär, har vi satt upp resesängen så länge så får han ta sina tupplurar dagtid därinne. Men vi har lekt en hel massa på nya fina mattan och sexmånadersbebisen ser sig förundrat omkring hela tiden. Jag tror dessutom att stora hunden är lite sotis, han verkar också vilja ha ett eget rum. Det stora hunden dock inte vill inse är att han faktiskt har gjort samtliga rum till sina.

Maken har såsat omkring i morgonrock halva dagen och gått och mätt lite här och där med en av alla sina tumstockar.

Och vips så var sexmånadersbebisen jättevaken igen...

Hej och hå

Hela veckan har sexmånadersbebisen slocknat vid åttatiden på kvällen och vaknat elva timmar senare. Detta innebär att även en arm mor, far och stor hund får sova gott. I natt har vi dock turats om att stoppa in nappen, stoppa om och dra upp speldosan ungefär en gång i timmen för att bebis skulle sova vidare. Ja, stora hunden slapp ju den biten, han flydde för övrigt tidigt in i en av sofforna vid tv:n.

Mina dagar på arbetsplatsen, en större skola i liten byhåla, handlar mest om min abstinens efter sexmånadersbebisen. Aldrig att jag i min vildaste fantasi kunde tro något sådant i somras och under hösten då jag befann mig mitt i en praktfull förlossningsdepression. Men, nu är det så. Man känner sig liksom förälskad i den där brunögda lilla krabaten. Att komma hem från jobbet har fått en helt ny innebörd.

En av våra favoritsysslesättningar är att jag ligger i soffan och har sexmånadersbebisen sittandes på min mage. Rätt var det är så tittar jag upp och möts av ett par tefatsstora bruna ögon och en leende mun som sträcker sig från öra till öra. Bonusen är de tre dregelsträngarna som någon sekund senare plaskar ner i mitt ansikte.

Sexmånadersbebisen har många grejer att bita på när det känns som mest av tänderna. Skönast verkar han dock tycka att det är att ta ett rejält tag med munnen runt min näsa.

God tisdag morgon

Man vet att man är trött när man tvålar in sig med hårbalsam under morgonduschen... Skönt i alla fall att månen har tagit sitt förnuft till fånga och bestämt sig för att sova av sig ruset. Det innebär bättre nattsömn för sexmånadersbebisen och mig själv. Fast, sexmånadersbebisen bestämde sig tidigt i morse för att väcka familjen, för att själv somna om någon minut senare. Då var klockan fem. Väckarklockan ringer vid sex. Tio i sex blev jag jättetrött.

Väl uppe har proppen gått till all el i hall, badrum och kök. Väcker maken och strax fungerar allt igen, men på onsdag är det nog dags för åter en ny propp. Jag misstänker att de nya kontakterna ställer till det.

Nya tag på jobbet. Fortfarande motvalskollegor - rädda för det nya, vill skjuta allt på framtiden. De slår knut på sig själva i sina försök att komma på anledningar. Tänk om de kunde vara lika ambitiösa i sin undervisning...

Söndagssysslor & söndagsångest

Maken/hobbysnickaren sågar febrilt lister så att sexmånadersbebisens rum kan bli färdigt. Jag viker hur mycket ren tvätt som helst och ändå är en maskin igång och ett par väntar på sin tur. Kanske är det dags att rensa garderoberna en aning.

Härom natten drömde jag att jag stod mitt i en hårt trafikerad motorväg. Det var ett förfärligt dånande av trafik som for förbi mig på bägge sidor. När jag tog mig ur drömmen fortsatte oväsendet - makens snarkningar gick på högvarv. I natt har det varit fullmåne då kan jag aldrig sova. På nyheterna sa de att månen skulle vara som fullast framåt fyratiden i morse. Vid ettiden gick jag upp och drack vatten, det var omöjligt att sova, och jag kunde konstatera att månen var hur full som helst, den lös upp hela trädgården. Sexmånadersbebisen sover också oroligt vid fullmåne. Det hela ter sig ganska mystiskt.

Nu när man har börjat jobba har söndagsångesten slagit ut i full blom. Det är något jag inte saknade under mammaledigheten. Kan man göra söndagar lite mer festliga och lite mindre ångestladdade? Söndagar borde man egentligen tillbringa med en massa sköna filmer och gott att äta. Skall ta och införa det så fort alla snickeriarbeten är klara - det kan nog dröja ett tag, men den som väntar på något gott...

Bebisspråk

Sexmånadersbebisen; "Ääääääääääääuuuuuuuuuuuuuuhuuuuuuummmmmmmmgrrrrrrrrrrääääääääääääh" dvs "Jag tänker inte sova, jag tänker inte sova, jag tänker inte sova".

Det var för tre minuter sedan. Nu sover han. Det är lite illa eftersom det snart är dags att sova natt. Eller kommer vi alla fyra - jag, maken/pappan/hussen, stora hunden och sexmånadersbebisen - att ha uppesittarkväll framför tv:n ikväll? Stora hunden kommer nog att smyga in i sovrummet först, han är väldigt kvällstrött.

Man får nästan

...en hysterisk attack när sexmånadersbebisen med munnen full av puré också skall trycka in en leksak i munnen. Kladd överallt. Ta bort leksakerna. Mmm... Men då åker händerna in i gapet och kladdet är ändå precis överallt.

Lördag

Det är lördagförmiddag och sexmånadersbebisen tupplurar - därav blogguppdatering. Har hunnit jobba en hel dag, en ganska lagom start. Inte mycket hade förändrats förutom lokalerna. Ringde bara hem två gånger för att höra hur sexmånadersgossebarnet och hans far hade det. Var väl ganska odräglig mot kollegorna genom att dra upp foton på lillunderverket ständigt och jämt... Nu skall det i alla fall tas nya friska tag på arbetsplatsen och kollegorna skall få veta att de lever!

Sexmånadersbebisen sov inte på hela dagen igår. Däremot har han sovit hela natten fram till strax efter åtta i morse. Det betyder att han har sussat dryga 11 timmar. Inte illa! Sedan var han i och för sig också på ett alldeles rysligt humör igår så han blev kankse lite extra trött av det - han gormade på som värsta " jag-ville-bli-polis-men-klarade-inte-intagningsproven-så-därför-är-jag-ordingsvakten-från-helvetet-istället".

Idag skall mycket hinnas med. Sexmånadersbebisens väggar skall målas, dvs de som inte målades i helgen. Stora möbelvaruhuset skall besökas för inköp av bokhyllor. Bebisbutiken skall hinnas med då sexmånadersbebisens gosedjur nr 1 har gett upp - en speldosetiger som bara spelar högst sporadiskt numera när man drar honom i svansen. Utan denna tiger ingen nattro så det är av högsta prioritet.

Nu är det dags för mig att ta min dagliga dos av c-vitaminbrus - tropisk smak... Kanske skulle jag också försöka ge mig i kast med att montera ihop sittdelen till bebis vagn, han fyller numera ut hela liggdelen så till den grad att man får kroka benen på honom för att han skall få plats.

Pulkaåkning

Sexmånadersbebisen har fått en bebispulka av snälla människor i vår lokala ICA-butik. Nu har han premiäråkt. Det var så roligt att sexmånadersbebisen somnade. Han var så söt där han satt, inbäddad i varm åkpåse med bara luvan som stack upp ur fårullet. Hade stora hunden fått sin vilja igenom hade han också suttit i pulkan.

God morgon

Snön vräker ner och nu börjar allvaret. Fast idag är det politik så vi kan kalla det halvallvar, imorgon är det jobbdags.

Sexmånadersbebisen sov så gott. När jag skulle väcka honom vände han sig om och burrade in sig i täcket och knep ihop ögonen. Jag påpekade för maken/pappan att de förmodligen kommer att stiga upp efter att jag har gått till jobbet framåt halv åtta, åtta. Ja, ja. Nu är vi alla vakna och bebis har fått sin morgonvälling så nu är det påklädnand som gäller. Ha en bra dag!

Suck

Ena sekunden tycker jag att det skall bli SÅ skönt att börja jobba igen och andra sekunden frågar jag mig om inte detta gör mig till en fullkomligt urusel mamma. För alla mammor skall väl vilja vara hemma med sina barn så länge de bara kan? Vad är det för fel på mig då? En del av mig vill tillbaka till kollegor och elever och en annan del av mig vill stanna hemma med sexmånadersbebisen och se honom utvecklas dag för dag. Tänk om han inte kommer att tycka om mig längre - fast vad säger att han gör det nu? Suck, suck, suck.

Mitt högra öga gråter fortfarande men det är inte rött och det kliar inte, det bara har en liten strid ström av något som rinner ner för kinden.

Maken sätter upp lister. Det är förknippat med psykbryt och fara för hjärnblödning för samtliga i hushållet för det blir alltid en massa krångel. Alltid, alltid, alltid. Så även denna gång.

Temperaturen kryper nedåt

... och sexmånadersbebisen, trött av alla varuhusbesök, har lullat in i drömmarnas värld - i alla fall för en stund.

Maken är iväg och hämtar pizza. Vi ser det som en liten tröst över arbetsbänken som saknade så många viktiga beståndsdelar i kartongen att den inte gick att sätta ihop alls, och vi kommer inte ihåg på vilket av stadens alla byggvaruhus den är inköpt och vi kan inte hitta kvittot... Alltså får det bli pizza ikväll, trettondagsafton och allt.

Just det, termometern visar nu minus 13 grader och på radion alldeles nyss kom så klart larm om att huj vad mycket energi det har gått åt nu i landet det senaste dygnet bara för att det är så kallt. Hallå! Det är januari - det skall vara kallt, det är ju vinter för tusan.

Sedan kan man ju undra lite över folket på gatu- och parkkontoret här i östkuststad som, trots att pengarna aldrig räcker till för snösvängen om vintern, är ute och plogar vägarna även då de är i stort sett snöfria. Det enda som yr i luften är gnistorna från en skrapa som dras mot asfalt. Men det är klart, gubbarna måste ju få ha lite roligt...

Besök på varuhus

Dagen har so far innehållit ett besök på DET STORA MÖBELVARUHUSET, ett besök på byggvaruhus 1, ett besök på byggvaruhus 2 och ett sista besök på byggvaruhus 3. Det hela tog drygt tre timmar och på slutet började sexmånadersbebisen surna till rejält - han var hungrig. Nu har han hävt i sig en flaska välling, en liten burk grönsakspuré med kalkon och till efterrätt lite fruktmos. Nu skulle vi nog kunna besöka lika många varuhus igen.

Maken/pappan/hobbysnickaren sätter ihop en arbetsbänk och något är galet för han är inte mild till sinnet. Det fanns tydligen inte några skruvar i bänkförpackningen och hur är det då tänkt att man skall få ihop åbäket?

På det stora möbelvaruhuset kryllade det av föräldralediga mammor och deras bebisar i olika storlekar och ingen hade någon som helst brådska. Dessutom gick de fyra på rad i gångarna med sina vagnar och i såå saaaaktaa maaaak att man kunde hur lätt som helst bli helt galen. Så roligt är det faktiskt inte på stora möbelvaruhuset.

Blogg när bebis sover

Sexmånadersbebisen är inne i en, för en arm moder, väldigt enerverande period då han vaknar vad som känns som ungefär 111 gånger under natten - VARJE NATT. Dessutom har han ont av tänderna (som låter vänta på sig) och är milt sagt på ett über merde-humör, dvs inte särskilt go att tas med.

Min förkylning står och stampar och jag gör vad jag kan för att hålla den i schack. Den verkar ha slagit sig till ro i mitt högra öga för det gråter liksom hela tiden. Det är som om rinnsnuvan har satt sig i ögat och själva näsan är bara igentäppt. Knas.

En decimeter snö har i alla fall fallit under natten till stora hundens enorma förtjusning. Glädjen visste knappt några gränser när han på morgonpromenaden studsade hit och dit och rätt var det var halkade ner i diket.

Idag skall lister, eller listor som maken/hobbysnickaren envisas med att säga, spikas upp på nya väggen. Av erfarenhet vet jag att denna etapp kan ta tid eftersom man alltid på nytt måste lista (fyndigt!!!) ut hur listerna skall skarvas och alltså sågas för att passa ihop i hörnen. Ett nytt besök på byggvaruhuset är aktuellt men eftersom maken har en väldig fascination för att skotta så är han istället ute och gör perfekta snövallar längs garageinfarten.

Hoppas sexmånadersbebis sover ett tag till.

Snön faller och vi med den...

I alla fall har jag en förkylning som envist försöker bryta igenom igen. Jag gör mitt bästa att förstöra dess utsikter genom att häva i mig c-vitaminbrus och något annat medel som man köper på hälsokosten. Hostan kliar i luftrören så jag blir galen.

Ute snöar det ymnigt så stora hunden kommer att bli alldeles vild av glädje när han kommer ut på promenad om en stund.

Idag skall det för övrigt målas, får se om det blir någon trevlig färg till sexmånadersbebisens rum också. Det är svårt det där med färg, man skall ju helst stå ut med den i några år.

Minns inte

...vilken byggetapp vi befinner oss i längre, men dörren till nya rummet är på plats och maken/hobbysnickaren är nu i full färd med att sätta upp tapeter. Nu måste jag verkligen på allvar börja fundera på färg i sexmånadersbebisens rum.

Solen gassar idag också och vi har typ 110 grader varmt i köket. Härligt faktiskt att solen kan gassa i januari och står man ute i solskenet är den faktiskt ganska varm trots att termometern visar minusgrader ute. Eftersom det är vanlig dag idag inbillar jag mig att allt folk som var ute på promenad igår istället röjer runt på reorna i stan så därför skall jag nog drista mig till att ta ut både stora hunden och sexmånadersbebisen på promenad.

Sexmånadersbebisen ligger för övrigt på sitt lapptäcke i en solskensfläck på golvet och studerar noggrant alla färger och mönster. Stora hunden står ute i hallen och piper förtvivlat - han vågar inte kliva över dammsugaren. Någon får nog komma till undsättning.

Fortsättning på sammanfattning av 2008 kommer, jag måste bara komma ihåg lite mer först.

Gott Nytt År 2009!

Det är alltså den 1:a januari 2009. Helt möjligt men också helt otroligt. Jag tillhör egentligen den skara som inte riktigt förstår vitsen med själva nyårsafton och firandet. Kanske beror det på att jag är ambivalent vad gäller vad det egentligen är vi firar. Firar vi av det gamla eller in det nya? Sedan är det så många måsten med nyårsfirandet. Man skall vara glad och sugen på partaj. Man skall vara pigg och underhålla gästerna. Man skall laga middag, svettas vid spisen och fortfarande se fräsch ut. Själv blir jag, inte nostalgisk, men lite dämpad - jag tänker tillbaka men också fram, vad har det här året med sig?

Hur som helst kom svärfar med sambo och skotträdd hund på besök. Skotträdd hund är inte helt lätt att tampas med när raketerna smäller som värst. Skotträdd hund och sexmånadersbebis är inte heller en lysande kombination. En skotträdd hund skapar stress och oro och det smittar av sig på folk och fä och sexmånadersbebisar. Tack och lov kan en sexmånadersbebis få en flaska välling och sedan sött sova sig igenom diverse tjut (från både hund och raketer) och knallar. Stora hunden, han tog det hela med ro. Han och jag tittade på spektaklet i skyn genom glasdörren i köket, sedan ville han gå och lägga sig. Det ville jag med.

Solen strålar från en klarblå himmel denna första dagen på ett alldeles färskt år. Jag och stora hunden skulle gå ut på en lång och skön lunchrunda, men vi gav ganska snart upp. Alla våra vanligtvis lugna promenadstråk var tjocka av hela ätter, kändes det som. Det var gammelföräldrar, far- och morföräldrar, fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kanske en och annan kusin, föräldrar och så barn i olika storlekar och en och annan hund. Och de gick sååå sakta. Stora hunden vill ju springa fritt och sträcka ut sina långa skånkar men det var helt omöjligt. Det fick bli en snabb runda i skogen istället och så får vi hoppas på att familjetågen har avtagit framåt seneftermiddagen.