Familjen sover. Jag har ställt väckarn på 05.55. Gäsp... I typiskt söndagsmanér är jag inte trött. Ironiskt är vad det är. Jag som lätt skulle kunna slagga in vid halvniotiden alla veckans övriga kvällar.

Förkylningarna hänger kvar. Mest synd är det om pappan/maken. Men han är ju man. Det står säkert något i någon grundlag att män är de som lider mest av en liten förkylning och de man skall tycka mest synd om. Han kollar sin feber titt som tätt, men det röda strecket nöjer sig med 37.

Kräftskiva har det varit i förortsvillakvarteret. Det var visor och klor och stjärtar och sörplande och slurpande och snapsande. Ettårspojken var dock inte på partyhumör denna kväll, eller så förstod han inte vitsen med illande röda kräftor kokta i rikligt med krondill. Jag och ettårspojken drog oss tillbaka runt tiotiden och det var inte dumt faktiskt. Maken/pappan följde inte vårt exempel vilket han fått ångra under denna dag, då han i all vimmelkantighet envisades med att sätta in ett nytt fönster i köket. Men så tog det också hela dagen...

Imorgon är det ny inskolningsdag på dagis för ettårspojken. Maken/pappan har då hand om det och jag kommer att hålla tummarna så hårt att det nästan kommer att trilla av för att det skall gå lika bra imorgon som det gjorde innan helgen. Om ett par dagar är det ju allvar... Själv skall jag tillbringa några timmar på arbetsplatsen. Utan kollegor som är på föreläsning. Skönt!