1:a advent snart till ända

Steget in i december har ännu inte tagits fullt ut men julångesten slog till som en riktig hurring i natt. De mörka ovädersmolnen tornade upp sig - fullpackad bil med stor hund, barnvagn, bebis, bebissäng, blöjor, välling, julklappar, övrig packning, inte glömma hundmaten, gosedjur och snuttefilten, skor som funkar i typiskt julhelgsregn, kanske en janssons frestelse som jag får balansera på huvudet under bilfärden. Nej, det blir ingen jul hemma i år heller. Julen firas i inlandsstadshåla med storstadshybris trots stämpeln lantlolla i pannan på alla. Skall vi ha med babysittern eller kanske barnstol? Phu! Jag var dödstrött när femmånadersbebisen agerade väckarklocka i morse.

Så som sig bör ett varv på julskyltningen i staden idag, men borde man inte lagt manken till lite mer med skyltfönstren med tanke på konjunkturen? Femmånadersbebisen tupplurade under hela stadsvandringen trots att vi befann oss i kullerstenarnas himmelrike och vi åkte hem igen med kunskapen om hur svårt det kan vara att ratta en vagn i folkträngsel på kullerstensförsedda gator och torg.

Nu kommer lugnet att råda ett par veckor innan julklappshysterin slår till på allvar, men under tiden kommer mina nätter att vara allt annat än julefridiga.

Status på tänt tingeltangel

En hyllning går ut till alla som har sitt advents- och jultingeltangel tänt även dagtid. Elräkningen skall man skita i när julen nalkas - herre gud, det rör sig om lite drygt en månad om året. Det kan man väl unna alla oss som vandrar omkring med stor hund och femmånadersbebis i vagn och suger i oss ljuset. I några hus saknas det fortfarande överhuvudtaget. To be continued...

Moster ringer

Gammelmoster ringer från byhåla. Hälsoläget diskuteras. Hon känner sig konstig och har ett väldigt ombytligt och opålitligt humör, säger hon och den stackars äkta hälften får ta det varligt med henne för sin egen skull. Tänkbara sjukdomar kommer på tapeten, jag tycker dock mest att det låter som ett klassiskt fall av övergångsålder och klimakterie. Har förstått att det är som puberteten fast lite tvärtom - istället för för mycket av någon hormon har man nu för lite. Lite synd är det i alla fall om henne, eller kanske mest om maken.

God morgon!

Vi vaknade alla pigga och glada idag, jag, femmånadersbebisen och stora hunden. Femmånadersbebisen däckade runt halvtiotiden igår kväll och stora hunden slog följe in i sovrummet. En halvtimme senare var jag själv avtuppad och förflyttad till drömmarnas värld.

Halv åtta var det uppstigning och ny blöja och mat till femmånadersbebisen följt av packetering och förflyttning till vagn för morgonpromenad så att stora hunden får göra både stora och små jobb. Nu har även modern fått i sig frukost och kollat igenom morgontidningarna. Maken rapporterade från huvudstaden och det kändes faktiskt ganska skönt att vara hemma i förorten där stjärnor och stakar nu lyser i nästan samtliga hus.

Femmånadersbebisen tuggar på bitringen så att fradgan sprutar medans han håller ett vakande öga på tv:ns morgonnyheter - snart är det kanske dags för den omtalade tuppluren så att undertecknad kan ställa sig i duschen och stora hunden får agera barnvakt.

Pruttarnas värld

Femmånadersbebisen är pigg och utvilad efter nattens 10 timmars sömn, en tupplur på förmiddagen -helt enligt regelboken - och en avkopplande tur i vagnen på lunchpromenad. Därför är han just nu ifärd med att försöka ställa sig i brygga samtidigt som pruttarna smattrar på i blöjan. Han är helt klart tillfreds med livet. Stora hunden flyr från bebispruttarnas värld in i sovrummet för att där på egen hand skapa ett prutthimmelrike.

Det har hänt saker

Under morgonpromenaden med stora hunden och en pigg femmånadersbebis i vagnen kan vi konstatera att det nu lyser av adventsljusstakar och stjärnor i flera hus här i förorten, men ännu är vi i minoritet. Jag har en känsla av att det lär bli fler lysande ting i fönstrena under eftermiddagen.

Maken har tagit plats i huvudstaden för att diskutera ganska obegripliga men säkert viktiga frågor och femmånadersbebisen tog sovmorgon till åtta imorse. Just nu visar han sina kasttalanger. Det är nappen som får segla genom rummet. Kanske är det dags för en liten tupplur? Fast då får jag nog släcka ner eftersom femmånadersbebisens fascination av tända lampor är total.

Är det synd om någon av oss???

Maken har gått och lagt sig, stora hunden har intagit min plats i sängen och femmånadersbebisen är nattad och omstoppad i sin säng vid vår fotända. Maken är det synd om. Han skall ju flyga till huvudstaden och planet går ack så tidigt imorgonbitti. Därför skall jag inleda dagen med att packetera in motsträvig femmånadersbebis för att dra ut honom och stora hunden på morgonpromenad följt av lunchpromenad, eftermiddagspromenad och till sist kvällspromenad för att dagen därpå upprepa samma procedur. Jag tycker faktiskt att det är lite synd om mig med. En går på mingel, en annan släpar sig fram på kvällspromenad med bebis och stor hund. Frågan är om det är någon idé att överhuvudtaget packetera upp femmånadersbebisen mellan varven. Ja, ja. Mycket frisk luft och motion skall ju vara nyttigt sägs det, så stackars maken kommer väl hem från huvudstaden matt och hålögd för att välkomnas av hustrun som står rödkindad och klarögd och pigg som en lärka, vilket i så fall också måste gälla femmånadersbebisen och stora hunden. Precis som det skall vara, eller?

Adventsljusstakarna sprider sitt milda sken och ute finner man nu ett tanigt äppelträd pyntat med röda, glänsande kulor - varför måste det nödvändigtvis vara en gran som skall smyckas? För övrigt råder väldig stiltje i förorten vad gäller pyntande. Annat är det i barndomshemorten där man inte räds tingel och tangel på både tänkbara och otänkbara ställen - man har flyttat julpyntet från husen ut på tomtar och gårdar. Kanske beror det på att halva befolkningen har eller har haft yrkeskontakt med DET STORA MÖBELFÖRETAGET och får schysta rabatter på tingeltangel på DET STORA MÖBELVARUHUSET eller har man kanske bara ovanligt många tomtar på loftet?! Jag erkänner dock hur villigt som helst att lite av all deras glans och pyntlusta skulle behövas här ute i grå östkustförort. Fast stora hunden är ganska pyntad när han drar omkring i sitt röda discoblinkande halsband...

Så var det gjort!

Efter mycket tvekande har jag äntligrn gjort slag i saken och satt fram de förbaskade adventsljusstakarna. Jag har dock inte tänt dem, det får bli framåt kvällningen när mörkret börjar lägga sig. Men, sedan kommer de att sprida sitt stämningsfulla ljus i stort sett dygnet runt. Jag har aldrig förstått de som släcker sina adventsljusstakar på dagarna, jag menar, de skall ju sprida ljus även för de som är hemma eller promenerar förbi också på dagarna.

Femmånadersbebisen för just för tillfället livliga diskussioner med de olika figurerna som hänger i babygymmet - han är inte helt tillfreds med dem. Någon tupplur på förmiddagen har inte varit av intresse så humöret hos femmånadersbebis börjar hamna i en formsvacka.

Stora hunden har precis patrullerat av sina marker, dvs tomten, inget av intresse spårades dock och istället börjar han pocka på lunchpromenad. Det är väl inte mycket annat att göra än att packetara in femmånadersbebis i jackor, mössa och filtar i vagnen och dra ut ekipaget.

På lunchpromenad idag med femmånadersbebisen och stora hunden visade det sig att stora hunden fått i sig något olämpligt - jisses vad han kräktes, nästan samtidigt som han gjorde det andra stora jobbet. Kallt blåste det också och femmånadersbebisen drog resolut tomtefilten över huvudet och sov vidare.

Lite shopping har hunnits med idag medans maken fick musklerna tryckta på och nålar isatta lite varstans. Fyndade en snygg kort kappa, kulör svart på hemligt ställe till mig själv samt bodies och mjukisbrallor till femmånadersbebisen som inte gör annat än växer.

Varför envisas man med att ha ojämn gatsten på promenadstråk? Inte ligger de tätt heller, nej, det är stora djupa gropar som vagnens hjul åker ner i och femmånadersbebisen studsar runt i vagnen så att nappen hoppar ur munnen på honom. Man undrar hur det är med hans hjärna när han studsar över stenarna. Studsar den också omkring? Ändå rullar jag vagnen så försiktigt jag bara kan.

Vi eldar i kaminen i källaren. Varje gång någon av oss går ner för att slänga in nytt bränsle är dörren in till gillestugan stängd, på riktigt. Ingen av oss har stängt den - då sprids ju inte värmen upp i resten av huset.

Femmånadersbebisen och jag har lekt titt-ut i en timme idag - efter det törstar man efter något lite mer intellektuellt stimulerande, men istället blev det repris av Desperate Housewives på tv.

Lycka är bland annat

...när femmånadersbebisen väljer att somna i min famn, ihopkrupen till en liten boll med ansiktet inborrat mot min hals. Han sover nu vidare i sin säng och jag har ätit lite frukost, druckit kaffe, ögnat igenom morgontidningarna där innehållet som vanligt var ganska tunnt. Jag har dessutom hittat rena kläder att ta på mig samt slängt på lite mascara på ögonfransarna i syfte att lura mig själv till att tro att jag är pigg och utvilad - jag inbillar mig att detta klet på fransarna kan få en att se lite vaknare ut och idag behövs det verkligen.

Grannsamverkan

Grannen ringer, han får inte tag på sin magsjuka dotter. Han har ringt hem i flera timmar - inget svar. Hustrun befinner sig på annan ort. Orolig ringer han hit. Scener spelas upp i mitt huvud och jag sveper ett dussin filtar kring femmånadersbebisen och galopperar över i morgontofflor. Ringer på dörren - inget svar. Knackar på alla fönster - inget händer. Ringer in - signalerna går fram. Oron stiger. Galopperar tillbaka in i värmen och börjar leta efter extranyckel samtidigt som jag ringer grannen på jobbet för att meddela att jag inte fått något svar och att han kanske bör tänka på att ta sig hem. Grannen svarar, han har precis pratat med hustrun som befinner sig på annan ort och fått veta att magsjuka dottern finns i tryggt förvar hos mormor och morfar, även de på annan ort, dock ej samma som hustrun. Nu är det lugnt igen. Snacka om grannsamverkan!

Promenader, promenader, promenader

Hemkomna igen efter dagens lunchpromenad - jag, stora hunden och femmånadersbebisen i vagnen. Fördel med hund är att han tvingar ut en på ett antal promenader om dagen i ur och skur. Tur ändå att vi är två om att rasta honom, i alla fall för det mesta. Det är ärligt talat inte lika givande när maken är iväg på resor med övernattning och man skall vinterklä femmånadersbebisen och stoppa honom i vagnen även tidiga mornar och sena kvällar... De dagarna känns det som man inte gör annat än att dra hund och bebisfylld vagn ut och in ur huset. Så kommer vi att ha det i slutet av arbetsveckan då maken far till huvudstaden för att diskutera framtiden med m-partiet. Men det gäller bara en natt och på söndag är det första advent med obligatoriskt besök på julskyltningen i staden!

Huset skallrar fortfarande. Hur långt ner skall de borra egentligen - till magman sprutar upp?

Tisdagförmiddag

Femmånadersbebisen tar en förmiddagstupplur helt enligt våra förmiddagsrutiner och själv sitter jag här NYDUSCHAD!!!

En bit bort skall en granne tydligt installera bergvärme och borrandet får hela vårt skröpliga 60-talshus att darra som en skrämd hare.

Jag drömmer märkliga drömmar på nätterna (alltså sover jag faktiskt). Jag gör väldigt vanliga saker, när jag plötslig påminns om att jag någonstans har en bebis men jag vet inte var. Så nätterna ägnas åt att lokalisera femmånadersbebisen som oftast befinner sig i en vagn någonstans, i drömmen alltså. Så medans jag springer omkring i alla möjliga miljöer - i natt var det ett djungel- och bergslandskap - så sussar egentligen både jag och femmånadersbebisen sött i våra sängar. Undrar vad drömmarna egentligen betyder, fast jag vill nog inte veta.

Jag hängde ut talgbollar i helgen så att småfåglarna inte skulle hungra ihjäl i kylan. Nu har kråkorna i kvarteret kalasat slut på dem allihopa. Kråkor behöver också mat, tänker jag och småfåglarna kalasar säkert hos någon djurvän till granne. Skall köpa fler bollar idag.

Puh!

Hemkomna från ett segdraget fullmäktige med alldeles för många lika sega interpellationer. Handlingarna som jag varit på jakt efter hela dagen har hela tiden legat prydligt, i ett oöppnat (!) tjockt kuvert, på köksön, vilket innebär att jag faktiskt har gått förbi dem minst tjugo gånger bara idag utan att se dem.

Medan vi har suttit inne i en aula utan luft har snön lagt sig i ett lite tjockare täcke - det blev rena julafton för stora hunden när nyckeln sattes i låset för en stund sedan och han studsade ut. Dionkidoinkidoink med lite slafsljud insprängt här och där - så låter det när stora hunden kommer utfarande.

Femmånadersbebisen var med på fullmäktige ikväll, ett fullmäktige som var ett sömnpiller för många ledamöter, men dock ej för femmånadersbebisen. Det kan kanske bero på att han inte ännu fattat vad det handlar om.

På hemvägen ett stopp vid Mc Do och nej, det var inte gott denna gång heller. Femmånadersbebisen fick lite flaska, men sedan måste en rap ha satt sig på tvären för oj vad han lät, det ringer fortfarande i mina öron. De som kunde flydde förfärade ut på kvällspromenad. Bebis vilar nu i sängen.

Hoppas det snöar hela natten!

Äntligen!

Nej, det har inte med adventssljusstakar eller handlingar till kommunfullmäktige att göra. Efter gnäll och tårar kom den så äntligen - en rejäl laddning i femmånadersbebisens blöja. Det luktade inte smultron precis. Så, nu är bebis nöjd och glad igen och jag och stora hunden kan pusta ut!

Snö!

Det snöar ute. Det är något speciellt med den första snön som faller. Genast griper längtan tag i en om att plocka fram adventsljusstakar, värma glögg och äta pepparkakor och kanske till och med julpynta. Men jag skall försöka hålla mig några dagar. Dessutom måste först ljusstakar och pynt lokaliseras och det kan ta tid. När man sedan är i färd med att sätta upp stakarna upptäcker man att glödlampor är trasiga och inte har man några reservisar hemma heller.

Ja, ja, jag har i alla fall fått fyr i kaminen och kaffet är fortfarande varmt i koppen och femmånadersbebis ligger nöjd under sitt babygym och drar i grejerna och sprattlar med benen. Stora hunden har varit ute och inspekterat snön som faller men verkar ha beslutat sig för att det är för kallt ute och har i stället tagit plats i soffan framför tv:n. Idag är det nog dags för femmånadersbebis att inviga sin vinteroverall. Själv måste jag leta upp mina kommunfullmäktigehandlingar. Shit - det blir nog ett projekt som tar hela dagen i anspråk.

Morgonrutiner

Jag och femmånadersbebisen har utarbetat tydliga rutiner vad gäller vardagsmornarna. Vi går upp någon gång mellan 07.00 och 08.00, han får mat, jag dricker kaffe och sedan vill bebis sova igen, det brukar vara framåt niotiden. Och, det är ju då jag har min guldstund, då jag snabbt hoppar in i duschen och är klar ungefär tre minuter senare för att ha tid att försöka fixa i ordning mig i alla fall till hyfsat utseende. Men, nu har maken ockuperat badrummet och femmånadersbebisen har sovit en stund så tji fick jag. Så kan det gå när två av tre har väl utarbetade morgonrutiner...

Funderingar om kvällskvisten

Det är skam faktiskt att ingen är modig nog att informera en om att de första månaderna med en bebis egentligen bara handlar om att överleva, som förälder menar jag. Överlevnad och inget annat. Alla som påstod att man skulle älska föräldraskapet borde få en fet käftsmäll för aldrig är det väl så svårt att hitta något att älska överhuvudtaget som just då. Man finns, bebis finns, du och bebis känner inte varandra, kan inte prata med varandra, förstår inte varandra. Allt är kaos. Och någonstans mitt i allt detta fortsätter allt annat som vanligt, som ett parallellt universum och man känner sig snuvad för man får inte längre vara en del av det trygga och vanliga, det man är van vid.

Sånt tänker jag på nu när jag och femmånadersbebisen tar en gosstund på sängen under tidig kväll för att varva ner och komma i kvällsform, det vill säga få bebis att kanske somna i vettig tid.

Tänk att man livet igenom alltid tror att man vet allt, eller man vet väl att man inte vet allt, men det är man väldigt duktig på att förtränga till yttersta spetsen av lilltån, och så en dag står man där och känner sig helt blåst och tom i bollen. Det är då man vet att man har blivit förälder. Stackars alla barn som är nummer 1 i syskonskaran...

Jag älskar min femmånadersbebis, jag kan säga det nu, efter fem månader, men jag längtar något så vansinnigt efter fasta rutiner.

Söndag

Stora hunden sitter vid dörren och är olycklig för att han inte får gå ut till husse som efter många om och men gått ut för att sätta på vinterdäck på bilen. Varför får inte stora hunden följa med då kanske någon undrar? Jo, skulle han få hänga med ut och vara på framsidan av huset kan jag slå vad om att någon liten rackarjycke kommer att, på ett provocerande sätt, promenera förbi ute på gatan och då kan inte stora hunden hålla sig. Han måste bara ut och bekanta sig med jycken som promenerar förbi och kanske morra lite för att verka tuff och studsa omkring så att ingen kan få tag på honom för att riktigt visa hur stor och cool han är. Stora hunden är kastrerad men lika intresserad av andra hundar ändå...

Femmånadersbebisen har precis får på sig rena kläder och är inte alls nöjd, tvärtemot mor sin som är överlycklig de gånger hon är både nyduschad och har lyckats hitta några rena paltor att slänga på sig.

Barnskrik och hundgnäll - det är dag att ta hunden och vagnen med bebis i på promenad.

Gäsp!

En gång i timmen har jag stoppat in nappen i femmånaderbebisens mun i natt. Han tar själv ur den och ligger och viftar med den, sover en stund och vaknar sedan till av att nappuslingen inte är kvar i munnen. Vid första pipet vaknar jag och halvt i dvala trevar jag omkring i hans säng för att hitta den och återställa lugnet för att få sova vidare. En timme senare upprepas proceduren igen och en timme senare och en timme senare...

Nu vankas det frukost och jag undrar vad denna dag har att bjuda på.

Kvällspromenad

Jag är inte bara mamma och maka utan även matte (de tre m:en), just det och m-politiker (fyra m!!!). Mmmm... Jo, ute på kvällspromenad fick stora hunden tokfnatt av det vita pudret som ligger så prydligt på marken (och därmed förgyller stora hundens liv) och drog iväg i löpkopplet utan en tanke på att matte lunkade på och funderade på allt och ingenting i andra änden. Resultate blev för min del en tremetersarm och x antal halvtaskiga piruetter och ett snopet tvärstopp för stora hundens del. Fast det är inget mot hur det kan se ut när vi tar oss fram på isgata - då är det bara att böja lätt på knäna och åka med och se glad ut.

Kom hem från promenaden till ett hus i lugn - alltså en sovande femmånaders bebis. Halleluja! Tyvärr är jag inte den lugna sortens människa som min make kan vara, så jag börjar genast kalkylera på när femmånadersbebisen kan tänkas vakna igen och vilket humör han då kan vara på. Lika bra att förbereda en flaska för det var ett par timmar sedan han åt... Mitt liv går i mångt och mycket ut på att just försöka hålla bebis på bra humör.

Lördagkväll för nya mamman

Lördagkvällar är inte sig lika - inga kvällar är sig lika överhuvudtaget. Allt förändras när man har en femmånaders knodd att passa upp, en femmånaders knodd som ibland ter sig som en ängel men ibland kan vara mest monsterlik.

Just nu ligger han och gnäller på lapptäcket på golvet och tycker nog att han borde vara stor, en tanke som har slagit mig också då och då. Vad rör sig i huvudet på en fem månader gammal bebis egentligen? Jag har inte en susning! Borde man kanske ha lärt sig det nu när man har fem månaders erfarenhet av att vara mamma?

Jag minns - vagt - en tid då lördagkvällar innebar några glas gott vin och absolut inga förpliktelser. Kommer dessa kvällar någonsin tillbaka? Och nej, jag ammar inte!

Men glögg hos grannen om en stund låter inte dumt och ute är det vitt puder på marken och jag känner nästan lite julstämning, och i mitt knä sitter just nu en ganska nöjd fem månader gammal bebis och maken stökar i köket, så visst, livet är ändå ganska skönt - i alla fall när bebis är nöjd och glad.