Funderingar kring kommande helgs släktträff

Nästa helg är det stor(?) släktträff på makens sida. Jag skall alltså träffa en massa nytt folk och kanske en del som man helst inte skulle velat träffa, jag vet inte och maken verkar förresten inte veta mer han. Vad går egentligen sådana här träffar ut på? Har aldrig varit på någon förut. Vad gör man mer än att känna sig obekväm? Vad skall man ha på sig? Ja, kläder naturligtvis - om man inte vill liva upp stämningen... Tyvärr är det så att den sidan av makens familj som nu anordnar detta "jippo" är ack så dåliga på att skicka ut inbjudningar, alltså skickar de inte ut några alls. Tyvärr går då informationen om klädsel också om intet. Skall det vara uppiffat till tänderna eller casual, eller en blandning?

Spektaklet går av stapeln i inlandsstad med storstadskomplex och lite spännande skall det ju bli. Vi skall i alla fall bo schyst, maken, tiomånadersbebisen och jag och frågan är om man inte skall slå till på den där tårtbuffén dagen därpå. Ja, ja. Det är nästa helg det. Måste lik förbaskat hitta något att ha på mig.

Svärmor lägger sig i

...och jag blir heligt irriterad.

Tiomånadersbebisen har fått plats på den fina, mysiga förskolan tre minuters promenad från hemmet här i förorten. Inskolning i mitten på augusti. Vi, jag och maken/pappan, liksom morfar och mormor är jätteglada över det. Vi fick vårt förstahandsval och ingen kö. Toppen! Men, om detta tycker svärmor, alltså tiomånadersbebisens farmor, INTE. Usch och fy så hemskt att lillpojken skall börja så tidigt. INGEN FÖRSKOLA INNAN 1,5 ÅR, härjar hon om. Men, vad är så hemskt med detta? Kommer han verkligen att bli skadad för livet om han börjar ett par månader tidigare? Är hon medveten om att vi dessutom har en framåtvänd sittvagn. Visar tiomånadersbebis några tecken på otrygghet på grund av detta? Eller vill svärmor säga att det är föräldrars förbannade plikt att vara hemma med sitt barn tills minst ett och ett halvt års ålder annars är man en DÅLIG MAMMA (eller pappa), det är ju trots allt mammorna som är hemma mest.

Jag är övertygad om att tiomånadersbebis, när det är dags, kommer att stormtrivas på "dagis" med alla nya kompisar och duktig personal. Men jag kommer ändå att ligga och reta mig på svärmors tyckande hela natten och kanske mer. Är det verkligen så svårt för somliga att hålla tyst ett tag med det man tycker och istället i alla fall låtsas vara positiv? OÄNDLIGT STOR SUCK! Ibland är faktiskt släkten värst - i alla fall väl valda delar av den.

En arbetsvecka till ända

Fredag - ledig från jobbet och vädret ser lovande ut. Lite trött eftersom tiomånadersbebisen tyckte att dagen skulle börja kvart över fem i morse. Pigg som en liten lärka var han och väldigt ensam om det.

Hundvakt har jag hunnit med att vara under morgonen. Smurfgrannarna som inte har sagt två ord till oss sedan vi flyttade till förort för fem år sedan har skaffat en mycket liten hund. Hundar skänker värme till även de kallaste. Så ock till smurfarna. De har börjat prata - MED OSS. De har t o m kelat med stora hunden och sagt att han är väldigt fin. Och, igår fick smurftanten mig att fullständigt tappa hakan. De var i behov av hundvakt ett par timmar och var jag möjligtvis hemma och kunde ta emot deras nya lilla ögonsten. Jisses! Hakan hamnade någonstans nere i barkmullen där jag stod vid vår växande poppelhäck. Så nu har jag alltså tillbringat ett par timmar med en mycket liten hund, stora hunden och tiomånadersbebisen. Samtliga pigga och alerta, men nu när den mycket lilla hunden har blivit hämtad, helt slut. Stora hunden har slocknat i soffan och tiomånadersbebisen i sin säng. Kanske hinner jag också stjäla till mig en stunds sömn. Ja, jag skall nog passa på. Jag har gjort mitt denna arbetsvecka.

Bla bla bla och sibirienvindar och dåligt samvete

Här i östkustförort blåser det isande vindar från någonstans långt upp i norr, ett iskallt Sibirien kanske. Termometern har ändå envisats med att visa 17 grader i skuggan hela dagen. Knappast!

I trädgårdarna häromkring kurar folk ihop sig på små solplättar i lä och bränner sönder sina klorinblekta vinterkroppar. Jag kan i och för sig förstå att man klär av sig och njuter av solen om man kan undgå den sibiriska isvinden, men jag kan inte förstå alla dessa mellanfeta gubbar som plötsligt kommer rännandes med svetten sprutande på vår cykelväg där bara jag och stora hunden och stora hundens hundkompis får gå. Men det har inte svettiga, mellanfeta gubbar förstått, att de inte får gå där, eller de får ju göra det men jag och stora hundens hundkompis husse är rörande överens om att det borde vara förbjudet. I alla fall så kommer de flåsandes, de där gubbarna MED BAR ÖVERKROPP, iklädda endast kortbyxor och SANDALER MED STRUMPOR! Och deras väldiga kroppshydda liksom väller över kortbyxelinningen och de stånkar och stönar och svettas och hade det inte varit för stönandet och svettandet så hade man kunnat tro att det var välpolerade bifftomater ute på promenad - gubbarna tenderar nämligen att ha samma röda färg. Solskyddsfaktor och varför inte en t-shirt skulle varmt rekommenderas. Då slipper man i alla fall se eländet.

Vi har varit på besök i inlandshåla, jag och maken, tiomånadersbebisen och stora hunden. Det var morfar och mormor som fick den stora äran att ta emot oss. Varm och skönt hade de, inga bistra sibirienvindar där i inlandet inte. GOD MAT fick vi och ALLT VAR SÅ MYSIGT! Och så fick tiomånadersbebisen sniffa in sig så att han eventuellt känner igen sig lite när morföräldrarna skall passa honom ett par dagar någon vecka fram i tiden.

Inatt sover maken med tiomånadersbebisen i bebisrummet. Tiomånadersbebisen har redan skrikit - jag tror jag sover med öronproppar inatt. Kanske känner tiomånadersbebisen på sig att farfar kommer för att passa honom i morgon när maken har politikmöte och arm moder känner att hon faktiskt inte kan stanna hemma från jobbet. Det dåliga samvetet gnager. Kommer nog inte att kunna sova i natt. Farfar - känns inte helt säkert.