Enorma tv-möbler och Louvren

Det killar i mina luftrör så att jag kan bli galen. Och så är jag så trött. Min snabbvariant av influensa har mycket långsamt och enerverande börjat övergå till förkylning. Väntar bara på att åttamånadersbebis skall åka dit han också.

Maken/pappan håller på att försöka få ihop en tv-möbel från det stora möbelvaruhuset. Lite på skämt sa jag att det är ju bra om den är monterad och klar till kvällens melodifestival kl. 20.00. Det var för några timmar sedan. Nu är klockan snart sex och det har börjat skymma lätt ute. Att tv-möbeln, av modell ENORM, skulle vara klar om två timmar känns väääldigt avlägset. Maken skyller så som sig bör allt på det stora möbelvaruhuset. Man kan fråga sig varför denna möbel då skulle inköpas just där. Men, maken är tapper, det får man säga, som ger sig i kast med ett projekt av denna storlek så här nästan i sista minuten. Är det mycket som verkar gå galet med den enorma tv-möblen och svärandet riskerar att höras in till grannen på andra sidan staketet, behöver jag bara gå in i tv-rummet och påminna maken om Louvren. Han kommer garanterat att få nya krafter då.

Louvren är ju ett museum av gigantiska mått i Paris. Givetvis fanns det med på en av makens listor över sånt som skulle ses i staden med stort S. Jag försökte förklara att detta museum är inte som andra muséer. Det är STORT och det tar TID. Det här är nog inget någon kan förstå förräns man faktiskt har varit där, på Louvren. Nu har maken varit där, och så fort jag nämner Louvren för honom blir han blek och börjar kallsvettas och pratar om trauma. Och maken är faktiskt intresserad av sånt som brukar finnas på muséer.

Det var ett tag sedan

Sist jag var uppkopplad och inloggad var det bister vinter, nu den näst sista dagen av årets kortaste månad är nämnda vinter nästan spårlöst borta och där snön tidigare låg i alla fall decimeterdjup står det nu snödroppar och glittrar ikapp med solen.

Sist jag var uppkopplad och inloggad var sjumånadersbebis just sjumånadersbebis, men tog för exakt en vecka sedan klivit över till att bli åttamånadersbebis. Under samma dag för en vecka sedan var jag och maken på välbehövlig week end i Paris. Åttamånadersbebis fick möjlighet att istället lära känna farfar och plastfarmor lite bättre, eller det kanske snarare var tvärt om och det kan helt säkert behövas.

Hemkomna från världens bästa stad - mer om den senare - hann jag klara av ett uruselt kommunfullmäktige och därefter hamnade jag nästan direkt i 40-graders-feber-landet. Inte det trevligaste. Sist jag deltog på ett möte av samma slag blev jag också sjuk. Det är något sjukt med kommunpolitik kan konstateras.

Under makens och min tredagarsvistelse i den franska huvudstaden har i alla fall dessutom åttamånadersbebisen lärt sig att krypa. Jag vet inte om han visade sin nyvunna färdighet för farfar och plastfarmor eller om han valde att visa sina älskade föräldrar först. De sa i alla fall inget om det innan de for. Fast vi hann ju i och för sig bara innanför ytterdörren så satt de i bilen på väg hem till inlandsstad med storstadskomplex.

Vad är det med män och tid egentligen?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. Maken informerade mig i förmiddags om att han bara skulle åka och hämta posten på jobbet. Det tar typ högst en halvtimme. Nu har det gått tre timmar... Det är likadant när de pratar om vad en stund är. En stund för en kvinna är kanske en kvart, tjugo minuter, men för en man kan det röra sig om en si sådär fem timmar. Hå hå ja ja. Inte undra på att man ibland blir lätt irriterad på varandra.

Sjumånadersbebis på huvudet

Idag har sjumånadersbebisen fått uppleva något han aldrig drömt om. Han har stått på huvudet i snön. När han blev rättvänd igen hade han snö överallt och var inte helt nöjd. Maken/pappan som stod för pulkadragandet upp och ner för lilla trädgårdsslänten skyllde på plusgraderna och kramsnön, sedan stod han själv nästan på näsan i lillbacken.

Nu är sjumånadersbebisen placerad i sin ärvda gåstol och livet är alldeles tiddelipoh. Han drar fram som en mindre tornado och lämnar ödeläggelse i sitt spår. Bäst att rädda det som räddas kan!

Hrmpff

Det är lördag. Det är V75. Maken är hur upptagen som helst med att spika hästar hit och dit, gardera med ytterligare en dröse hömoppar och strax därpå sucka över att det blir för mycket pengar. Att spela för alltså. Det är väl okej att spela för mycket pengar, om man vinner och om man åtminstone vinner tillbaka det man har satsat. Det händer tyvärr i stort sett aldrig här i förorten - alltså försöker maken, ekonomisk som han är, spela för summor av det nättare slaget. Han har dock aldrig spelat för så små summor som jag. De få gånger jag har kollat igenom pållarna i startfälten har jag lagt hela åtta riksdaler på det hela. Det har faktiskt hänt att jag har vunnit lite tillbaka också. Det är inte dåligt med tanke på att jag går efter om de höätande vidundren har fina namn eller ej. Maken går efter statistik på vinst, hur dana skor de har, banans underlag och bla bla bla. När han har dryftat alla problem med tippandet med mig och jag har lyssnat med en mikroskopisk del av örat ringer antingen maken sin far eller så ringer svärfar sin son och så börjar allt om från början igen. Vill det sig illa börjar analyserandet redan på tisdagen för att nå sin kulmen under fredag kväll och lördag förmiddag.

Ordningen är återställd

Efter en tur till den stora tyska hemelektronikkedjan visade det sig att lånedatorn saknade en väsentlig installation. Det var snabbt åtgärdat och all heder till denna stora tyska hemelektronikjätte. Ordningen är återställd - jag kan koppla upp mig mot förortshemmets trådlösa nätverk.

Ute ligger snön decimeterdjup och stora hunden är alldeles stollig, han vill bara vara ute. Jag vill inte bara vara ute för det är snorkallt och isvinden gör att öronen värker trots att mössan är så djupt neddragen att jag nästan får kika ut genom maskorna. Stora hunden är dock ganska smart för att vara stor hund - han har kommit på att om han käkar tillräckligt mycket snö när han är ute, ja då blir han kissnödig ganska snart och måste ut igen när han väl har kommit in, och ute igen käkar han mer snö och så blir han kissnödig efter en stund inne i värmen och så upprepas allt som en evighetsrepris på tv.

Sjumånadersbebisen för just nu ett himla liv där han sitter i sin stol vid bordet. Jag är inte riktigt säker på vad det är han vill och han vet nog inte riktigt själv heller. Sjumånadersbebisen har förresten åkt pulka idag. Upp och ner drog jag honom i vår lilla slänt på tomten. Efter en stund hade snön plattats till så pass att vi faktiskt kunde få upp lite fart. Ett tag funderade jag på om jag skulle bygga ett litet gupp för att göra det hela mer spännande för honom, men det får nog vänta tills han är lite större.

Datorstrul

Jag har sådan bloggabstinens att jag bara måste blogga lite från arbetsplatsen. Datorn, som nästan är sprillans ny, har gett upp och är inlämnad på den stora tyska hemelektronikkedjan där den inhandlades för bara ett par månader sedan. Det var inga problem med att få en lånedator så länge - men, lånedatorn saknar vissa komponenter som möjliggör att koppla upp sig mot hemmets trådlösa nätverk... Alltså ingen dator hemma. Alltså ingen möjlighet att skriva vettiga och ovettiga saker på bloggen. Skall dock kontakta den stora tyska hemelektronikkedjan för att höra om jag möjligtvis kan få en annan dator i lån som möjliggör hemarbete via trådlöst nätverk.

Sjumånadersbebis grymtar fortfarande över tänderna som inte syns än, men som helt klart känns. Men han har gjort framsteg och kan numera sträcka upp handen och göra high five. Som arm moder är jag givetvis mäkta stolt!

I hemmet i förorten har kökskaklet nu fått en ljusgrå fogmassa och maken har nästan fått både hjärnblödning och hjärtinfarkt på kuppen - hela dagarna och kvällarna och nätterna har han slavat. Hå hå ja ja och världens alla olyckor. Snart kan vi i alla fall gå igång med nästa projekt, vad det nu kan tänkas vara.