Funderingar om kvällskvisten

Det är skam faktiskt att ingen är modig nog att informera en om att de första månaderna med en bebis egentligen bara handlar om att överleva, som förälder menar jag. Överlevnad och inget annat. Alla som påstod att man skulle älska föräldraskapet borde få en fet käftsmäll för aldrig är det väl så svårt att hitta något att älska överhuvudtaget som just då. Man finns, bebis finns, du och bebis känner inte varandra, kan inte prata med varandra, förstår inte varandra. Allt är kaos. Och någonstans mitt i allt detta fortsätter allt annat som vanligt, som ett parallellt universum och man känner sig snuvad för man får inte längre vara en del av det trygga och vanliga, det man är van vid.

Sånt tänker jag på nu när jag och femmånadersbebisen tar en gosstund på sängen under tidig kväll för att varva ner och komma i kvällsform, det vill säga få bebis att kanske somna i vettig tid.

Tänk att man livet igenom alltid tror att man vet allt, eller man vet väl att man inte vet allt, men det är man väldigt duktig på att förtränga till yttersta spetsen av lilltån, och så en dag står man där och känner sig helt blåst och tom i bollen. Det är då man vet att man har blivit förälder. Stackars alla barn som är nummer 1 i syskonskaran...

Jag älskar min femmånadersbebis, jag kan säga det nu, efter fem månader, men jag längtar något så vansinnigt efter fasta rutiner.