Är det synd om någon av oss???

Maken har gått och lagt sig, stora hunden har intagit min plats i sängen och femmånadersbebisen är nattad och omstoppad i sin säng vid vår fotända. Maken är det synd om. Han skall ju flyga till huvudstaden och planet går ack så tidigt imorgonbitti. Därför skall jag inleda dagen med att packetera in motsträvig femmånadersbebis för att dra ut honom och stora hunden på morgonpromenad följt av lunchpromenad, eftermiddagspromenad och till sist kvällspromenad för att dagen därpå upprepa samma procedur. Jag tycker faktiskt att det är lite synd om mig med. En går på mingel, en annan släpar sig fram på kvällspromenad med bebis och stor hund. Frågan är om det är någon idé att överhuvudtaget packetera upp femmånadersbebisen mellan varven. Ja, ja. Mycket frisk luft och motion skall ju vara nyttigt sägs det, så stackars maken kommer väl hem från huvudstaden matt och hålögd för att välkomnas av hustrun som står rödkindad och klarögd och pigg som en lärka, vilket i så fall också måste gälla femmånadersbebisen och stora hunden. Precis som det skall vara, eller?

Adventsljusstakarna sprider sitt milda sken och ute finner man nu ett tanigt äppelträd pyntat med röda, glänsande kulor - varför måste det nödvändigtvis vara en gran som skall smyckas? För övrigt råder väldig stiltje i förorten vad gäller pyntande. Annat är det i barndomshemorten där man inte räds tingel och tangel på både tänkbara och otänkbara ställen - man har flyttat julpyntet från husen ut på tomtar och gårdar. Kanske beror det på att halva befolkningen har eller har haft yrkeskontakt med DET STORA MÖBELFÖRETAGET och får schysta rabatter på tingeltangel på DET STORA MÖBELVARUHUSET eller har man kanske bara ovanligt många tomtar på loftet?! Jag erkänner dock hur villigt som helst att lite av all deras glans och pyntlusta skulle behövas här ute i grå östkustförort. Fast stora hunden är ganska pyntad när han drar omkring i sitt röda discoblinkande halsband...