Ena sekunden tycker jag att det skall bli SÅ skönt att börja jobba igen och andra sekunden frågar jag mig om inte detta gör mig till en fullkomligt urusel mamma. För alla mammor skall väl vilja vara hemma med sina barn så länge de bara kan? Vad är det för fel på mig då? En del av mig vill tillbaka till kollegor och elever och en annan del av mig vill stanna hemma med sexmånadersbebisen och se honom utvecklas dag för dag. Tänk om han inte kommer att tycka om mig längre - fast vad säger att han gör det nu? Suck, suck, suck.
Mitt högra öga gråter fortfarande men det är inte rött och det kliar inte, det bara har en liten strid ström av något som rinner ner för kinden.
Maken sätter upp lister. Det är förknippat med psykbryt och fara för hjärnblödning för samtliga i hushållet för det blir alltid en massa krångel. Alltid, alltid, alltid. Så även denna gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar