Det är alltså den 1:a januari 2009. Helt möjligt men också helt otroligt. Jag tillhör egentligen den skara som inte riktigt förstår vitsen med själva nyårsafton och firandet. Kanske beror det på att jag är ambivalent vad gäller vad det egentligen är vi firar. Firar vi av det gamla eller in det nya? Sedan är det så många måsten med nyårsfirandet. Man skall vara glad och sugen på partaj. Man skall vara pigg och underhålla gästerna. Man skall laga middag, svettas vid spisen och fortfarande se fräsch ut. Själv blir jag, inte nostalgisk, men lite dämpad - jag tänker tillbaka men också fram, vad har det här året med sig?
Hur som helst kom svärfar med sambo och skotträdd hund på besök. Skotträdd hund är inte helt lätt att tampas med när raketerna smäller som värst. Skotträdd hund och sexmånadersbebis är inte heller en lysande kombination. En skotträdd hund skapar stress och oro och det smittar av sig på folk och fä och sexmånadersbebisar. Tack och lov kan en sexmånadersbebis få en flaska välling och sedan sött sova sig igenom diverse tjut (från både hund och raketer) och knallar. Stora hunden, han tog det hela med ro. Han och jag tittade på spektaklet i skyn genom glasdörren i köket, sedan ville han gå och lägga sig. Det ville jag med.
Solen strålar från en klarblå himmel denna första dagen på ett alldeles färskt år. Jag och stora hunden skulle gå ut på en lång och skön lunchrunda, men vi gav ganska snart upp. Alla våra vanligtvis lugna promenadstråk var tjocka av hela ätter, kändes det som. Det var gammelföräldrar, far- och morföräldrar, fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kanske en och annan kusin, föräldrar och så barn i olika storlekar och en och annan hund. Och de gick sååå sakta. Stora hunden vill ju springa fritt och sträcka ut sina långa skånkar men det var helt omöjligt. Det fick bli en snabb runda i skogen istället och så får vi hoppas på att familjetågen har avtagit framåt seneftermiddagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar