Att ha fått barn innebär att man med jämna mellanrum passerar vad man kan kalla för milstolpar. En sådan var när vi flyttade sjumånadersbebisen från liggvagn till sittvagn, med en gång blev han liksom stor kille. En annan passerade vi nu ikväll.
Jag och maken hade tagit plats vid köksbordet för att äta middag. Stora hunden låg i förväntan under bordet som vanligt och sjumånadersbebisen satt i sin barnstol vid bordet han också. Han hade nyss ätit och var allmänt tillfreds. Då får han syn på våra tallrikar med diverse läckerheter. Ögonen blir klotrunda och han stirrar stint på gaffeln som går mellan tallrik och mun. Ett illvrål som kan spräcka vad som helst flyger ur hans strupe och han blänger på sina föräldrar och fortsätter att ömsom stirra på tallrikarna som står framdukade och vråla. Han vill nog ha mat han också, konstaterar vi, trots att han för inte länge sedan ätit. Jodå, han mumsade glatt i sig kalopspuré och bara glada gurglanden hördes.
Alltså gäller från och med idag samma tider vad gäller även middag för oss alla. Det är en milstolpe! Det är inte längre någon liten bebis vi har utan en liten kille som börjar bli väldigt medveten om vad som sker runt omkring honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar