Man skall aldrig någonsin utmana ödet. Jag borde ha lärt mig det nu. Igår skrev jag om hur åttamånadersbebisen var pigg och glad trots seg förkylning. Ja, det var på förmiddagen. Eftermiddagspasset för maken, när jag var på jobbet, var allt annat än piggt och glatt. Gallskrik i en och en halv timme utan avbrott och därefter en fullständigt däckad åttamånadersbebis som inte ville äta och knappt var kontaktbar. Natten har varit tung. Barnakuten sa dock att detta var fullkomligt normalt för en förkyld bebis och att bebisar kan vara väldigt slöa och sovbenägna men samtidigt oroliga trots en ganska ringa feber. Läskigt var det hur som helst.
Man får vara med om mycket som förälder. Jag brukar försöka peppa mig med att har man klarat av det här på mörka medeltiden borde vi ju klara det idag och vi kan ju knappast vara ensamma i världen om att ha en förkyld åttamånadersbebis som är på det här viset. Tröttheten har varit kompakt idag och hjärnan känns alldeles igenkläggad. Min egen förkylning är fruktansvärt envis och det som kommer ut ur näsan är inte läckert att skåda. Även stora hunden var orolig i natt och det är ju i och för sig ganska naturligt med tanke på hur familjen var uppe och for. Dessutom var det nästan fullmåne...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar