Detta har hänt

Det är intressant det här med barn. Jag kan t ex inte tvinga ettårspojken till att göra något, inte heller truga honom till något. Han bestämmer helt och hållet själv och gör allt i sin alldeles egna takt.

Jag kan ta det här med att gå som exempel. Visst, man kan inte tvinga en bebis till att gå - det gör de när de kan. Saken är den att ettårspojken visade sina gåfärdigheter tidigt i juni, det var då jag var på jobbet. Efter den gången har ettårspojken mest velat hålla mor eller far i handen. Men, dagen efter hans ettårsdag med hela härliga släkten på besök, bestämde han sig plötsligt. Nu var det dags att stå på egna ben i denna stora värld som med ens blev så mycket större i och med ettårspojkens förmåga att ta sig fram helt för egen maskin.

I samma veva kom det efterlängtade högtrycket med sol och värme (men också med en evinnerlig blåst) - ettårspojken är duktigt insmord med hög solskyddsfaktor, har solhatt och lagom med kläder. Ettårspojken springer obekymrat runt i solskenet, jagar stora hunden, plockar blommor och gräs men arm moder som tar sitt ansvar för hjärtegrynet är inte lika duktig med solskyddsfaktorer själv. Resultatet; arm moder efter jakt på ettårspojke i solsken är skrämmande lik en nykokt kräfta eller kanske hummer. Nu har jag i alla fall lärt min läxa. Först smörjes hjärtegryn in därefter rödfärgad moder.

Ordentligt firad blev lillkillen i alla fall på sin efterlängtade ettårsdag. Helt i fokus stod han och det tyckte han väl inte var jätteroligt. Många, många presenter blev det och han kan nu åka runt på ett vrålåk till trehjuling. Ja, det här med att trampa har inte gått hem ännu, men vrålåket som dessutom är utrustad med säkerhetsbälte, har också en styrstång så att jag eller maken/pappan kan köra omkring honom. Då är han cool, ettårspojken!